Tant grön målar utan darr på handen
Se & läs | Inspiration
Th Majbritt Lekander. Foto Hans Bjurling.

Tant grön målar utan darr på handen

Lådorna med porslin har väntat sedan 40-talet på att bli uppackade. När livet pågick för fullt fanns ingen tid för det. Men nu har Majbritt Lekander, eller Tant Grön som hon också kallas, haft tid att packa upp – och dessutom måla hela servisen.

Tidningen Senioren
Publicerad 2015-10-16

Drömmar är ingenting för Majbritt Lekander, känd som Tant Grön i Sigtuna. Hon är i högsta grad en handlingens kvinna. Nu när hon närmar sig 90 har hon ägnat varenda dag i närmare ett års tid åt att måla ljuvliga gröna örter på porslin, hennes egen variant av världens mest berömda servis.
– Jag hade bråttom, med tanke på min ålder, säger hon. Härligt att jag hann!
De omålade tallrikarna ur den exklusiva Flora Danica-serien köpte Majbritt efter andra världskriget på Kongelige Dansk i Köpenhamn. Sedan dess har de legat inbäddade och bidat sin tid i två trälådor – tills det äntligen var dags.
Inte så många 89-åringar skaffar en brännugn och investerar i de dyrbaraste penslar och 24-karats guldfärg. Men i det här fallet är endast det bästa gott nog – även om glänsande guld kan tyckas främmande i en storstuga där ett tungt malbord (att mala mjöl på) från 1600-talet är ett självklart inventarium.
Detta är Majbritts miljö för det liv hon lever, med slitna bruksföremål av trä, handsmidda grova ting, handvävt linne och mattor, gröna växter och en självklar doft av lavendel. Alltid lavendel.
Men visst passar det spetskantade porslinet in här också – de finaste stjälkar och rottrådar, små myror i naturlig storlek. Kaprifol, krusmynta, maskros och femtio andra sorter. Ett hantverk, bestämt till form och grundkomposition men ändå helt hennes eget.

Målar på frihand
Allt har hon målat på fri hand, med sitt ålderstigna herbarium, floran och trädgården som vägvisare. Men hur kan hon måla så fint, utan att ens darra på handen? Majbritt ser förvånat på mig. Darrhänt verkar inte finnas på hennes karta. Tekniken utvecklade hon under lektioner för bland andra Karin Linde på Strandvägen i Stockholm. Ensam ung tjej bland Östermalmsdamerna, som alla trånade efter att en gång få måla på en Flora Danica-tallrik. Men sådana fanns inte att komma över.
Utom för Majbritt då, som köpte över 50 stycken den där gången i slutet av 40-talet när hon rest till Köpenhamn för att vara med på invigningen av det danska radiohuset. Då hade hon arbetat som sekreterare och skripta på svenska radion, Radiotjänst, i några år.
Detta spännande jobb hade hon skaffat genom att helt sonika stega upp på Kungsgatan 8 och be att få tala med radiochefen. Samma dag var hon anställd. Hon kunde kommit in på Dramatens elevskola också, med sin varma uttrycksfulla röst och sitt sinne för det dramatiska. Men efter andra scenprovet ångrade hon sig när hon såg en känd skådespelerska storgråta på teatern.
– Jag ville inte utsätta mig för samma öde, att riskera bli så förtvivlat ledsen över en missad huvudroll.
Teaterns värld förmedlades av Majbritts kusin, skådespelaren Jarl Kulle, under dessa år. Kulle beskriver i sina memoarer deras förhållande som den ”första stora kärleken”. Majbritt ligger lågt med att berätta.

Ville göra någonting för den lilla staden
Livet tog en ny vändning när hon gifte sig med civilekonom Fritz Lekander, blev mamma till en son och flyttade till Sigtuna när 60-talet var ungt. En vacker liten stad, Sveriges första. Majbritt var klar över att det var nere vid sjön på Malmen hon ville bo.
– Jag hade handpenningen i fickan och gav mig inte förrän jag hittade huset som inte var till salu men som vi till slut fick köpa ändå. I den gamla fiskarstugan med Sigtunafjärden 20 meter från fönstret bor hon än i dag.
– Jag blev förälskad! Hjärtat fylldes av en stor visshet att jag ville göra någonting för den här lilla staden.
Hon fann en lokal med jordgolv och fotogenkamin, som var perfekt för hennes ambitioner: Tant Gröns butik och galleri på Stora gatan – gågatan som är Sveriges äldsta bevarade gata, med många meter stadslager under sig.
– Jag tror att kraften från alla dessa människor, som verkat genom århundradena, ger mig energi.
Historien vibrerar i den nya butiken med hantverk, konst och upplevelser. Öppen brasa, doftande örter, antik inredning och glans av silversmide. En dag står ett vackert fat med vatten utanför butiksdörren, med skylten ”För alla törstiga hundar”.

Kreativiteten smittar av sig
Aldrig en braskande skylt om ”kom och köp” utanför butiken. I stället en skottkärra fylld av eterneller. Sigtunaborna är först svårflirtade men tar snart Tant Grön-konceptet till sitt hjärta. Det händer alltid någonting runt den gröna kvinnan. Påsken är speciell. Då är det fritt fram för Sigtunaborna att skapa påskägg, roliga, vackra, underfundiga. Kreativiteten smittar av sig och hela stan måste gå och titta på de utställda äggen i fönstret.
Tant Grön anlägger stadens nya örtagård tillsammans med sina kompisar. Tant Grön kämpar för att bevara gamla hus och stoppa okänsliga byggen. Tant Grön är med och drar igång konstförening och står beredd med kaffekorg och sekatör för att klippa rent runt gamla runstenar. Tant Grön ligger bakom att Sigtuna Möte återuppstår. Tant Grön lever med vad som hände i staden.
Under en period får antikviteter ta över butiken. Majbritt baxar tunga skåp och prylar och ger sig ut med släpkärra för att hämta allmogesoffor och skänkar. På antikmässan har hon de skönaste montrar som tar andan ur kunderna. En kvist av en doftande läkeört kan vara avgörande för affären.

Ambassadörskapet för Sigtuna det viktigaste
Paketet är alltid en present i sig, oftast enfärgat papper med bastsnören och grönt lack. Tejp skulle få Majbritt att rysa. En annorlunda köpman, absolut. »Man bär sig inte åt hur som helst hos Tant Grön« som en kund uttrycker det. Nej, man förväntas lyssna och vilja förstå: historien bakom en antik kista, hantverket bakom en smidesljusstake. Utan den kulturkunskapen blir man ju ingen riktigt bra ägare till föremålet.
Turister kommer i strid ström. Att ta trappsteget ner och andas in atmosfären berikar besöket. Att den sortens kunder inte ger klirr i den gamla kassaapparaten är inget bekymmer; för Tant Grön är ambassadörskapet för Sigtuna det viktigaste. Minnesvärda utställningar bjuder hon på, ofta med lokala konstnärer. Inbjudan till vernissagen är förstås skriven med fjäderpenna och grönt bläck.
En dag när Majbritt var runt 80 handlade utställningen om Den sista festen.
– I Skåne när jag var ung var begravning någonting helt annat än en snabb träff med smörgåstårta. Nej, där hade man en fin fest som varade länge! Det ville jag visa.

Hälsan gör sig påmind
Så Majbritt dukar ett stiligt bord med förnämligt linne, tenn och silver som speglar flämtande ljuslågor. Begravningskaramellerna är från förrförra seklet. På golvet en mörk, enkelt designad kista, nytillverkad av en träets konstnär. Doftande enris. Hennes dyraste utställning – tennet och silvret är försäkrat för en miljon kronor.
– Men bara det bästa för att hedra en avliden människa, anser Majbritt.
Dramaturgin antyder att det kunde vara hennes sista utställning, men det kommer fler. Och fler skålar med vatten, fler målade ägg, fler brasor som hjälper mot golvdraget kalla vintermorgnar.
– Men när jag var 85 tyckte jag det var dags att sluta.
Efter nästan femtio år – då är det svårt att avstå från det roligaste man vet. Majbritt är van att leva ”på stan” varje dag. När hon nu inte kan ta den där promenaden eller svinga sig upp på sin cykel längre, så skaffar denna smarta kvinna en svart trehjuling. Och när trampandet blir tungt så kompletterar hon med en liten motor. Plus en extra fräck cykelrock.
– Nu är det bara is och snö som kan stoppa mig temporärt.
Men ändå, lite kämpigt är det att varva ner. Hälsan gör sig påmind och de där tallrikslådorna har försvunnit i flytten. Tills en vacker dag, då de hittas på ett vindsloft, och det börjar glöda i fingrarna på Tant Grön.

En skön kontrast
När målandet nu är klart dukar hon med sina alster, dock inte utan ett visst bryderi över hur en »kunglig« servis ska fungera i en fiskarstuga. Något konventionellt med silver och damast är inte att tänka på. Det får bli malbordet. Träytans grova patina och den handhuggna stenen, några strån och fågelägg – det blir en skön kontrast till guldet och de sirliga motiven av mynta, timjan och lavendel.
Och vem visste att porslin kan dofta som en hel örtagård?

Text Margareta Beckérus

Texten är hämtad från Veteranen nr 6 2015. Vill du inte missa något nummer av tidningen? Gå med i SPF Seniorerna så får du Veteranen som medlemsförmån.

En servis med historia

Historien om servisen Flora Danica kittlar fantasin.
En ny flora som skapades på 1700-talet i Danmark blev utgångspunkt för det danska kungahusets beställning av servisen, avsedd som en storslagen gåva till Katarina den stora av Ryssland, som var i allians med Danmark mot den gemensamma fienden Sverige.
Men arbetet tog många år och Katarina hann dö innan porslinet var färdigmålat; danska hovet behöll originalservisen av vilken det finns 1 500 delar kvar i dag.
Senare började en produktion av servisen i fabriken som i dag heter Royal Copenhagen.

Dölj faktaruta

Tidningen Senioren
Publicerad 2015-10-16
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.