Aldrig har det varit bättre att vara äldre än nu. Åren mellan 70 och 85 är ofta våra lyckligaste slår läkaren Louise Aronson fast. Men trots det finns mycket kvar att göra, säger hon.
Elderhood, med den långa underrubriken Redefining Aging, Transforming Medicine, Reimagining Life, är skriven av den amerikanska läkaren Louise Aronson och nominerades i våras till Pulitzer-priset, landets mest prestigefyllda utmärkelse.
Termen ”elderhood” har författaren myntat själv då det i det engelska språket inte finns någon benämning för det senare skedet i livet, till skillnad från barndomen som på engelska heter ”childhood”.
På svenska säger vi ju ålderdom. Men kanske vore äldredom en mer passade och inkluderande benämning för åren efter 70?
Boken, som fått strålande kritik och toppat försäljningslistorna kunde knappast ha landat vid en lämpligare tidpunkt. För aldrig har så många äldre känt sig så marginaliserade, nonchalerade och förbisedda som under våren och sommarens isolering – eller i större behov av att få belägg för att de är så mycket mer än en högriskgrupp.
Hög ålder är inte ett problem utan en seger.
Louise Aronson, som vi når via telefon från San Fransisco, är en helt förtjusande person. Rolig, empatisk, och med ett brinnande intresse för sitt medicinska specialistområde: geriatrik.
Att folk över 70 är förbannade, rent ut sagt, har hon full förståelse för.
Och det är bra menar hon. För det är bara genom att vässa stämbanden och greppa megafonen som man blir hörd och får något gjort.
Men samtidigt som så mycket behöver förändras och förbättras i samhället har det enligt författaren ändå aldrig funnits en bättre tid att vara äldre.
– Under det senaste århundradet har vi vunnit ett helt decennium, säger hon. Och den som idag lever till 75, kan räkna med ytterligare minst tolv friska år.
Känslan av lycka och harmoni ökar
Efter en säsong som den vi just gått igenom kanske det är svårt att tro, men forskning visar att livet på andra sidan 70 ofta är våra lyckligaste år. I sin bok pekar författaren bland annat på en Gallup-undersökning som tydligt visar hur en U-formad kurva börjar peka uppåt när medelåldern går mot sitt slut.
– Någonstans efter 60 vänder det, säger Louise. Oron och stressen som många upplever mitt i livet avtar, medan känslan av lycka och harmoni ökar.
Enligt samma kurva kulminerar lyckan mellan 70 och 85. Det är under dessa femton år vi har minst att oroa oss för och mest att glädja oss över. Och trots att lyckan sedan avtar en smula blir vi aldrig så stressade och oroliga som vi var vid 50.
Även om det kanske förvånar många att höra, är det är inte så märkligt som det kan låta, menar Louise.
– Alla upplever kroppsliga besvikelser på vägen, säger hon. Det är oundvikligt. Men efter 70 har de flesta kommit att acceptera dem och se fördelarna med att vara äldre. Vi blir bättre på att ta vara på varje minut och njuta av vad livet har att erbjuda. Färre valmöjligheter gör också vardagen enklare att handskas med.
Vid 70 har de flesta en klar uppfattning om vem man är och hur man vill leva, och om man är någorlunda frisk själv och inte har ansvar för en sjuk partner, har man kanske inte heller samma ansvar som under tidigare skeden.
– Och det ligger en massa frihet i det, säger Louise.
För en växande skara lockar också nya äventyr och ibland till och med en ny karriär. I USA är 70-plussare – en grupp som ju inkluderar både president Donald Trump och hans utmanare Joe Biden – den snabbast växande gruppen på arbetsmarknaden.
– Aktiva 70-plussare är pionjärer, säger Louise. Att vara en frisk och stark 70-, 80- eller 90-åring är en rätt ny företeelse. Och det är en spännande tid att gå till mötes.
Sluta be om ursäkt
Att det inte är tråkigt eller bara jobbigt att bli gammal är något äldre personer måste bli bättre på att kommunicera, menar Louise. Äldre måste få andra att förstå att hög ålder inte är ett problem utan en seger.
– Vi måste prata mer öppet om hur det är att vara äldre, säger hon.
Men mycket arbete återstår, skriver Louise in sin bok. Reglerna för hur äldre människor – en grupp som i västvärlden representerar var femte person – ska bete sig måste skrivas om.
– Först och främst ska de sluta att be om ursäkt för sig, säger hon. Vilket annan åldersgrupp förväntas be om ursäkt för vad som är fullt normalt beteende?
Som att det tar lite längre tid att gå över gatan, till exempel, eller att det är svårt att läsa texten på läkemedelsförpackningen?
Och vilken annan åldersgrupp skulle inte protestera mot att bli behandlad som en flock likasinnade får?
– Vad vi behöver är en revolution, menar hon. Folk över 70 är en stor och stark grupp och det finns ingen anledning för dem att stå tillbaka för någon, eller på något område.
Vi har alla styrkor och svagheter.
Att be om ursäkt för sin egen ålder var också det som inspirerade Louise, som är 57, att skriva boken.
– Som professor i medicin ingår det i mina arbetsuppgifter att utbilda unga läkare. Någon gång efter femtio märkte jag att jag börjat bete mig på ett sätt jag alltid kritiserat hos andra. Det kunde handla om att lite generat be om ursäkt för att jag inte hade laddat ner den senaste versionen av en mjukvara, att något tekniskt hängde upp sig eller bara gick långsammare än det kanske skulle ha gjort för en yngre person.
Efter att under 25 år ha arbetat med äldre patienter och haft som målsättning att protestera mot alla uttryck för åldersdiskriminering kände Louise att hon genom att förminska sig själv på det här viset var på väg att själv gå i fällan.
Hon kunde och visste så mycket mer än eleverna, så varför upplevde hon att just dessa detaljer i arbetet – några sekunders försening – var viktiga att dra uppmärksamhet till?
Hon tog sig en ordentlig funderare.
– Så mycket i vårt beteende är generationsbetingat, säger hon. I många situationer handlar det inte om ålder, det handlar om generationstillhörighet. Vi har alla styrkor och svagheter, men eftersom vi föds unga blir det beteendet normativt. Att handla och tänka snabbt upplevs som normalt, att vara lite långsammare blir en avvikelse.
Stå emot ålderismen
Att se detta som något negativt är ett mönster vi alla måste arbeta emot, menar hon. Vara uppmärksamma på hur vi själva förhåller oss gentemot andra såväl som oss själva.
Stå emot ålderismen med andra ord, och slå vakt om vårt eget värde.
Som läkare drogs Louise tidigt till den äldre patientgruppen och när det var dags att välja specialitet blev valet enkelt: Geriatrik.
– Jag ville jag arbeta där behovet var störst, säger hon. Och som patientgrupp finns det i USA ingen mer underrepresenterad grupp än den äldre befolkningen.
Trots att 40 procent av inlagda patienter som regel är över 70, representerar geriatriker bara någon enstaka procent av den legitimerade läkarkåren.
– Som jämförelse går det tio barnläkare på varje geriatriker, säger Louise. Trots att barn som grupp sällan behöver läkarvård.
Går omkring och är rädda för att själva bli gömda och glömda.
Men det var inte bara de skriande behoven som lockade Louise.
– Jag har alltid varit intresserad av människors öden och historier och när man arbetar med en äldre patientgrupp blir historierna så mycket bättre. Hos ett barn är en röd hals så gott som alltid något som går över av sig själv men hos en gammal patient finns det alltid så mycket mer att nysta upp.
Att arbeta med äldre patienter är lika mycket konst som vetenskap menar hon. Man kan aldrig veta hur en äldre patient kommer att svara på behandlingen.
I boken beskriver Louise hur outforskad geriatriken fortfarande är, och hur den medicinska forskningen systematiskt utesluter äldre patienter. Inte ens studier om benskörhet och lårbensbrott har inkluderat patienter som löper den högsta risken att drabbas: De över 70.
– Ålderism bottnar ofta i rädsla, säger hon. Vad vi har sett i vårt samhälle är en utveckling där vi gärna gömmer och glömmer gamla människor och sedan går omkring och är rädda för att själva bli gömda och glömda.
Det är ett kretslopp som inte gynnar någon.
– Det viktigaste vi kan göra för oss själva och andra är att gilla läget, säger Louise. Bejaka vår ålder och gå det här skedet i livet till mötes med samma nyfikenhet som vi visat tidigare skeden. Gå vidare och utvecklas och inte streta emot som om åldern vore vår fiende.
”70 är inte det nya 50”, skriver hon i boken, ”70 är 70, en helt fantastisk ålder!”
Under arbetet med boken tog Louise själv ett första steg in i nästa fas: Hon lät sitt tjocka, självlockiga hår växa ut grått.
– Det är en frihet att bli den man är, säger Louise. Inget mer färgeri, inga fler kemikalier.
Och det är också riktigt snyggt.
Text Eva Nyqvist
