Z tillbaka på vita duken
Se & läs | Monica Z
Edda Magnasson i filmen Monica Z - ett lingonris i ett cocktailglas

Z tillbaka på vita duken

Monica Zetterlunds liv skildras i en bioaktuell film. Kurt Mälarstedt träffade sångerskan och skådespelerskan flera gånger.

Publicerad 2013-09-13

Filmen inleds med Monica Zetterlunds genombrott som sångerska hemma i Hagfors i Värmland och slutar med hennes giftermål med basisten Sture Åkerberg 1974.
I själva verket sträckte sig Monica Zetterlunds karriär över fyra decennier, från senare hälften av 1950-talet till omkring sekelskiftet. Hon var beundrad och älskad ända till sin alltför tidiga död i maj 2005, 67 år gammal, i en lägenhetsbrand.

Men hennes bästa tid inföll tidigt. På 1960-talet spelade hon in sina två bästa jazzskivor, den första i New York i mars 1960 – en skiva som av olika skäl inte gavs ut förrän 36 år senare under titeln The Lost Tapes – och den andra med pianisternas pianist Bill Evans i Stockholm 1964, Waltz for Debby.

Och det var under 1960-talet hon vidgade sin konst och blev komedienne och firad revyartist, framför allt hos Svenska ord (Hans Alfredson/Tage Danielsson) och lite senare tillsammans med Beppe Wolgers och Povel Ramel. Hon blev också skådespelerska på film (Att angöra en brygga, Jan Troells utvandrarfilmer), i TV-serier (Söderkåkar) och på scenen (Sjörövar-Jenny i Tolvskillings-operan). Framgångarna fortsatte, men mot slutet av 70-talet började både filmroller och skivkontrakt sina, hon tycktes förlora fotfästet i tillvaron, alkoholproblemen tilltog liksom smärtorna i ryggen.

Hyllning till Billie Holiday
Jag intervjuade henne i februari 1984. Hon var 46 år gammal och redan märkt av sitt liv. Det fanns en tvekan i hennes röst, som om hon inte vågade inse att hon faktiskt var på väg tillbaka, ännu en gång. Men de djupa smilgroparna satt där de skulle, hon log varmt, hon blommade. Hennes första skiva på fem år hade kommit ut några månader tidigare, en hyllning till Billie Holiday, en av hennes tidiga idoler, och hon hade just sjungit in en skiva med visor av Olle Adolphson.

Hon avfärdade elegant mitt påstående att hennes röst på Holiday-skivan ibland tycktes skör, »som hos en som just återvänt från en glädjelöshet«. Skivan hade spelats in i basisten Red Mitchells vardagsrum, med bas, piano och tenorsax, inga trummor, förklarade hon.
– Vi hörde varandra väldigt intimt hela tiden, förstår du, och då sätter man inte in det stora artilleriet.

Några dagar före intervjun hade Monica Zetterlund stärkt sitt självförtroende med ett framträdande på Mosebacke i Stockholm. Hon hade väckt tårögd beundran hos publiken med några Billie Holiday-nummer och hon hade givetvis sjungit Olle Adolphsons Trubbel.
Hon sade att Trubbel – som ju handlar om kärlek, svek och försoning trots allt – säkert skulle följa henne genom livet.
– För det är precis så det är. Inte kan man väl ha en kärlek i hela livet, inte om man är i den här branschen. Sådana där grejer som i Trubbel händer ju stup i kvarten.
Jag ställde en fråga som hon avvärjde lika elegant som mitt tidigare påstående om den sköra rösten.
– Nej, jag känner inte bara igen mig själv i texten. Jag tror att alla människor känner igen sig i den. Eller de flesta i alla fall.
Ja, hon visste vad hon sjöng om. Hon hade bara något år tidigare skilt sig från sin tredje äkta man, basisten Sture Åkerberg. Bland de tidigare männen i hennes liv – en i taget, aldrig flera samtidigt, påpekade hon ofta i intervjuer – fanns kända jazzmusiker som Earl Hines, Josh White och Steve Kuhn, skådespelaren Marlon Brando (tre dagar i Paris), författaren Vilgot Sjöman och sångaren Svante Thureson.
Äktenskapet med Sture Åkerberg varade i nio år, och de förblev vänner ända till hans död 1997. Monica Zetterlund lät ofta förstå att han var hennes stora kärlek, och som sådan framställs den nu också i filmen om henne.

När jag intervjuade Monica Zetterlund åtta år senare, 1992 i samband med en turné (där Sture Åkerberg för övrigt medverkade på bas), var hon ännu skörare. Hon framträdde på 22 platser under knappt två månader och sjöng sittande i en ergonomisk kontorsstol.  Detta medförde vissa begränsningar för hennes sång – men det fanns ändå inga spår av ryggens smärta i hennes starka, raka, beslutsamma röst. Hon textade så tydligt att inte ett ord gick förlorat under de höga valven i kyrkan i Storuman, där jag såg henne framträda. Hennes timing satt fortfarande som gjuten.
Till självförtroendet bidrog säkert att hennes senaste skiva, Varsamt, hade sålts i nära 100 000 exemplar, betydligt flera än någon av hennes tidigare skivor – mycket tack vare Under vinrankan, en sång skriven av Peter R Ericson.
När det blev dags för Destination Moon, en av hennes favoriter ända sedan 1947, reste sig Monica Zetterlund upp ur sin stol och låtsades flyga med svävande armar, och allra mest applåder fick hon för Teach me tonight.

De som skapade lysande texter
Efteråt talade vi om alla de textförfattare som under årens lopp försett henne med lysande texter, Lars Forssell, Povel Ramel, Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Mikael Wiehe – och Hans Alfredson. Han skrev den svenska texten till en gammal italiensk schlager som fick titeln I morgon.
– Jag visste inte att Hasse var en sådan lyriker. När Tage gick bort (1985) och Beppe (1986) kände jag mig väldigt hjälplös. Men det var som om Hasse på något sätt förstod den saknad jag kände efter Tage, och så skrev han den där texten.
Det var lätt att se och höra att Monica Zetterlund hade gjort I morgon till sin, att den berörde henne starkt, att den handlade om henne själv och att hon såg tiden an med tillförsikt:
Det som har hänt har hänt och är försvunnet.
Men framför mig är berg som ska bestigas,
och virvelsanden täcker mina spår.
Nej, jag ångrar mig inte.

Hon var fortfarande ett lingonris i ett cocktailglas, som Tage Danielsson beskrev henne i en vers redan i mitten av 1960-talet. Versen avslutas med en minst lika träffande formulering:
En väv av guldbrokad och vadmal spunnen.
Men märk det vemodsdraget över munnen:
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz.

Text:  Kurt Mälarstedt

 

Monica Zetterlund

Född 1937 i Hagfors, död 2005 i Stockholm.
Debuterade som sångerska i sin pappa Bengt Nilssons
orkester, gästframträdanden med Ib Glindemanns storband 1957, sjöng med Arne Domnerus orkester på Nalen i Stockholm, spelade in 23 skivor under eget namn och medverkade på Svenska ords skivor.
Medverkade i revyer med bland annat Svenska ord, Knäppupp, Beppe Wolgers och Kar de Mumma mellan 1962 och 1985, medverkade i 18 filmer och
TV-serier.
Skrev memoarboken Hågkomster ur ett dåligt minne (1992) tillsammans med Tom Alandh, som också gjorde en tv-dokumentär om henne 1989.

Filmen Monica Z – ett lingonris i cocktailglas
Premiär den 13 september. Regi: Per Fly, manus: Peter Birro. Monica Zetterlund spelas av sångerskan, pianisten och låtskrivaren Edda Magnason, som långfilmsdebuterar. I övriga roller bland andra Sverrir Gudnason (maken Sture Åkerberg) och Kjell Bergqvist (pappan Bengt Nilsson).

Filmen visas textad
helgen (13 – 15 september) på SF Bios 15-talet biografer i större och medelstora städer. Från helgen 21 – 22 september och veckan därefter visas den av och till TEXTAD på ett 40-tal biografer i landet. Både på SF Bio och Svenska Bio!
Se www.sf.se – Filmer & trailer och Svensk film med text!

Dölj faktaruta
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.