Att bli gammal är att upptäcka så mycket nytt. Det är underbart att förstå det man tidigare inte ens såg, skriver Sverker Olofsson.
Den viktigaste stunden för mig hittills i år är ungefär klockan fyra på eftermiddagen den 10 april. Då försvann den sista snöflingan från gräsmattan hemma i Vännäsby. Det bruna torra gräset tog över. Man nästan hör hur det gröna vill upp i ljuset och man anar hur vackert det kommer att vara om några veckor. Det bruna gräset är ett förebud.
Brunt torrt gräs. För många år sedan följde jag en dag ett par goda vänner från Ammarnäs när de drev sin renhjord på Vindelälvens is mot sommarbetet. Då hittade vi en ”barfläck” på sydsluttningen ner mot älven. Gräset var brunt och torrt och solen värmde så vi kunde sitta direkt på marken. Runt om låg snön kvar. Vi njöt av elden och kaffet och vi beundrade renhjorden som långsamt flöt västerut. Det är först nu när jag är gammal som jag inser hur stark den upplevelsen var. Jag minns den dagen och ”barfläcken”. Det kan vara då känslan föddes: Torrt brunt gräs är början på något nytt.
Varje dag är en gåva som man måste hushålla med.
När man är ung är livet så långt, men när man närmar sig åttio är det kort, mycket kort. Varje dag är en gåva som man måste hushålla med. Man ser sådant som man tidigare inte ens lade märke till. Med åren kommer skröpligheten och med den viljan att försvara och skydda allt som är litet och skört.
För ett par år sedan överhörde jag ett samtal. Jag hade inget med vare sig personerna eller samtalet att göra men jag blev oerhört provocerad. Jag hörde någon säga ”Tagetes är en omodern blomma, en riktig tantblomma”. Hur kan man säga så om en blomma, kanske den vackraste som finns? En blomma som hela sommaren lyser i gult och rött. Kanske hade irritationen att göra med att jag vuxit upp med tagetes. Den har alltid funnits med och den finns lagrad i mitt minne. Den påminner mig om den tid då jag hade livet framför mig och allt jag minns är bara ljust och vackert. Tagetes är för mig framtidens blomma.
Allt detta ledde till att jag började med något jag aldrig sysslat med förut. Kalla det gärna den gamle mannens protest. Jag började köpa tagetesfrö och sedan ett par år driver jag upp mina egna plantor och jag njuter av att se hur det lilla fröet blir ett skört blad som blir en vacker blomma, en gul framtidsblomma.
Livet är inte lika självklart längre. Det känns vanskligt och det verkar vara en slump vilka som får ett år till och kanske ytterligare ett. Det gör att respekten för livet ökar med åren och då tänker jag inte bara på det egna livet. Jag tänker på respekten för livet i allmänhet, miraklet.
Det blev så tydligt när jag pratade med en kär gammal släkting för några år sedan. Han har hela livet levt med jorden och skogen som arbetsplats och älgjakten har varit en självklar del av hans liv. För ett par år sedan säger han att det är inte är lika lätt att skjuta längre. ”Det är synd om dem ”, säger han. Ändå var han med i senaste jakten och jag frågade hur det går ihop. ”Det är roligt med kompisarna och eftersom jag är ensam på älgpasset låter jag dom springa förbi” säger han.
För den gamle mannen är respekten för livet viktigare än både troféer och älgkött i frysen.
Att bli gammal är att upptäcka så mycket nytt. Helt plötsligt ser man storheten i det lilla och det är underbart att förstå det man tidigare inte ens såg. Man förändras och man minns och ofta går dessa två hand i hand.
Sverker Olofsson är journalist och aktiv senior.
