Vi har under en tid med förvåning och ibland förfäran läst och hört att kommuner – även i vårt län – diskuterat att lägga ner de kommunala pensionärsråden, KPR.
Vart fjärde år, i samband med de allmänna valen, väljs dessa råd av kommunerna. De består av några politiker och ett antal personer som är utsedda av pensionärsorganisationerna. I dessa ska samråd ske i alla frågor som berör äldre, alltså inte bara vård och omsorg utan också t ex kommunikation och boendeplanering.
Sedan flera decennier har verksamheten byggts ut och finns nu i nästan alla landets kommuner och kan i bästa fall vara viktiga remissorgan. På många håll har de blivit en självklar och viktig del i den kommunala planeringen. Dock har någon, någonstans kommit på den fatala tanken att man ska skrapa ihop alla frågor som handlar om någon form av funktionsnedsättning, stor eller liten, och behandla dem i ett sammanhang. På vissa håll kallas dessa enheter ”Tillgänglighetsråd”!
Detta kan till förstone se tilltalande ut. Det ger ett sken av både välvilja och effektivitet. Vid närmare eftertanke riskerar det dock att bli dess motsats. Att blanda smått och stort och inte skilja på var problemen har sitt ursprung gör problemlösningarna svåra. Det torde vara självbedrägeri om man i kommuner tror att man på detta sätt kan spara resurser.
De särskilt utsedda pensionärerna, som ingår i rådet, har två till tre generationer lång och bred erfarenhet insamlad och diskuterad i en stor medlemskår. Sannolikt är det den mest sakkunniga gruppen kommunen har tillgång till i dessa viktiga frågor. Politiker som inte förstår detta och inte tar tillvara denna resurs, som dessutom representerar den starkast växande gruppen i vårt samhälle, har inte förstått vad som är kommunens och sitt eget bästa.
I vårt län finns en kommun som under tid utan pensionärsråd nu kommit till insikt om dess värde. Det sätt som det här fungerar på idag, kan vara föredöme för kommuner som till äventyrs kan ha andra uppfattningar.
För SPF Uppsala län genom
Egon Regefalk, Rosa Östh
