Vill ge bort sina pengar
Porträtt | barbro osher

Vill ge bort sina pengar

Barbro Osher är ett tungt namn i svenskt kulturliv. En mecenat av rang som donerar stora summor till kultur och vetenskap. Hon och hennes man har bestämt att de ska ge bort i princip hela sitt kapital medan de lever. Text Kurt Mälarstedt Foto Margareta Bloom Sandebäck

Tidningen Senioren
Publicerad 2024-03-17

Barbro Osher vill verkligen inte framstå som ”den där svensk-amerikanskan som gör sig märkvärdig”, meddelar hon innan vi träffas över en kopp kaffe på Moderna Museet en dag i december, någon vecka efter att hon anlänt till Stockholm med sin tretton år äldre man som hon oftast kallar Barney.
Hon insisterar på att få betala för kaffet och blir glatt överraskad över att hon får rabatt eftersom kaffet ingår i den lunch hon intagit på stället. Detta säger nog något om hennes inställning till liv och pengar.
Hon har genom sin stiftelse skänkt stora belopp till kultur och vetenskap i Sverige och svenskrelaterade projekt i USA i decennier och talar varmt om glädjen i att ge. Det tänker hon och hennes man fortsätta med så länge de lever. När de är borta ska pengarna vara slut, eller i varje fall nästan.

Barbro talar gärna om sin verksamhet som ”att sätta plymer på korsetten”. Det är hennes beskrivning av vad privata givare kan bidra med sedan stat och kommun tagit sitt ansvar, som hon säger, och försett kulturella institutioner och projekt med grundläggande kostnader för verksamheten.
Den ekonomiska krisen inom kulturlivet i Sverige har inte överraskande lett till att hennes stiftelse Pro Suecia Foundation nu får betydligt fler förfrågningar. Stiftelsen instiftades 1996 som en avknoppning ur hennes mans stiftelse, The Bernard Osher Foundation, grundad 1977 med medel från en ytterst framgångsrik affärsverksamhet.
Hon har just sett den stora utställningen med verk av den svensk-tyska konstnären Lotte Laserstein på Moderna museet och talar varmt om den. Det beror säkert inte bara på att utställningen till stor del möjliggjorts genom en donation från The Barbro Osher Pro Suecia Foundation. Hennes intresse för konst är nästan lika djupt som det för musik och litteratur.

Full koncentration hos paret Osher. Maken Bernard, som Barbro mest kallar Barney, sitter nere till vänster.

Hon stöder stort och smått. Som mest med sexsiffriga belopp i dollar, som minst med fyrsiffriga belopp. Bland mottagarna finns allt från etablerade institutioner som Moderna museet, Confidencen och Drottningholms slottsteater till mindre verksamheter som Ellen Keys Strand, Laxå hembygdsförening och Littfest i Umeå.
Under många år drev hon den svenskamerikanska tidningen Vestkusten, där hon också skrev kolumner. Hon tog på 80-talet initiativet till det kvinnliga utlandsnätverket Swea i San Francisco, bland annat för att råda bot på sin ständiga hemlängtan.
Hon drivs av ett djupt och långvarigt intresse för kultur i alla dess former – men också av en givandets glädje som hon i sitt Sommar i P1 2011 beskrev som en del av sin livslust
Glädjen består. Varför ska man inte ge bort när man kan, säger hon, och noterar att man ju faktiskt bara kan bo på så och så många ställen och äta så och så mycket och äga så och så mycket.
– Barney och jag har som devis att ge i livstiden. Då kan man se resultaten. Vårt mål är att våra pengar ska vara slut när vi inte finns mer. Eller nästan slut, en del av de projekt vi stödjer är ju lite mer långsiktiga. Det känns bra. Ja, kanske är det en förberedelse för döden. Kalla det dödgivning…

Barbro Osher, född Klint 1940, tog studenten i Motala där hennes far efter en militär karriär var chef för Göta kanalverk. Hon visste tidigt att hon på något sätt ville arbeta internationellt och hade siktet inställt på UD.
– Jag började studera på Stockholms högskola för att jag inte ville bli en del av studentromantiken i Uppsala eller Lund. Men det var skittråkigt, alla andra studenter var ju hemmahörande i Stockholm och hade redan etablerade vänkretsar. Gudskelov lärde jag känna en del folk på KTH och andra ställen.
Hon började läsa tyska för den legendariske professorn Gustav Korlén som hade goda kontakter med tyska författare i Gruppe 47, som Günter Grass och Heinrich Böll. Intresset för det tyska språket har hållit i sig. Nu går hon en gång i veckan på tysk konversationskurs i San Francisco där man samtalar och läser Die Zeit och Der Spiegel. Hennes tyska är ganska bra, säger hon.

Barbro Osher hemma i lägenheten i Stockholm. Att det är en konst- och kulturälskande person som bor här är inte svårt att se.

Planerna på en UD-karriär lade hon på hyllan efter ett studiebesök i Arvfurstens palats vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm.
– Där träffade jag några före detta raska gossar som hade varit aktiva i utrikespolitiska föreningen och nu hade blivit attachéer. De hade börjat sex månader tidigare. Nu var de gråtonade, tystlåtna och hade förlorat sin själ. Här kan man inte jobba, sa jag till mig själv. Jag sökte aldrig till UD.
I stället blev hon först förlagsredaktör och sen copywriter på en reklambyrå med uppdrag för bl a Sveriges Turistråd, där hon under många år skrev texten till katalogen Sverige är fantastiskt.
Som en förberedelse för den UD-karriär hon senare valde bort tillbringade fil stud Barbro Klint i början av 60-talet tre sommarmånader i USA, i Kennebunkport i Maine, inom ramen för ett internationellt utbytesprogram.
– Man placerades i familjer med olika religiös framtoning för att lära känna olika människor. Jag bodde hos en katolsk, en episkopalisk, en baptistisk och en judisk familj.

Vistelsen i den judiska familjen förändrade tjugo år senare hennes liv, ty genom den träffade hon Bernard Osher, aktiv i familjens järnhandel, ägare till en nöjespark. En entreprenör som så småningom skulle skapa sig en ordentlig förmögenhet via en sparbank i Kalifornien och auktionsfirman Butterfield & Butterfield – men det visste inte den svenska gäststudenten då.
– Men jag blev väldigt tagen av honom. Det är jag fortfarande. Han var en helt annan typ av människa, med en annan kultur. Han var rätt färgstark och hade massor av märkliga kompisar, säger hon nu, sextio år senare.
Tycke uppstod, men Barbro Klint återvände till Sverige på hösten, gifte så småningom in sig i NK-familjen Sachs, fick en dotter och skilde sig i mitten av 70-talet. Under årens lopp hade hon en viss kontakt med Bernard Osher – och efter många år träffades de igen på en reklamkonferens i New York.
– Ja, då sa det väl klick igen…
De började pendla över havet för att träffas, berättade Barbro i sitt Sommar-program. Kärleken glödde – men det var en kärlek med hinder. Bernards mamma kunde inte förlika sig med tanken på att hennes son skulle gifte sig med en icke-judisk kvinna. Själv hade hon barn, vänner och ett aktivt yrkesliv i Sverige att tänka på.

Vi har alla
vuxit, lagt kort ligger, jag har väl försonats med mig själv

Men så dog mamman och Barney kunde fatta sina egna beslut.
– Han friade på ett flygplan genom att be mig fråga honom om han ville gifta sig med mig. Jag kom mig inte för att säga nej. Jag var helt enkelt fångad, berättade Barbro Osher i sitt Sommar.
Hon våndades inför valet att antingen välja kärleken och gifta sig med Bernard eller stanna i Stockholm hos sin tonåriga dotter som absolut inte ville flytta med till San Francisco. Mor och dotter kom fram till att dottern kunde bo kvar i hemmet i Stockholm, berättar Barbro Osher i ett hjärtskärande avsnitt i sitt sommarprogram.
– Detta är fortfarande ett djupt men ärrat sår. I själen sitter den djupa taggen av att ha varit en ickevårdande mor, en riktig svikare. Jag sörjer evigt mitt distansmoderskap och med åren att jag också har varit och är en fragmentmormor.
Hon talar också om skuldkomplexet som centralt i sitt liv. Rädslan för att inte räcka till, inte duga, inte hinna med.
Hur känns det nu?
– Jag har blivit mer luttrad. Jag är inte så rädd längre. Vi har alla vuxit, lagt kort ligger, jag har väl försonats med mig själv. Alla bitar har fallit på plats. Det fungerade bra till slut, men det var otroligt sorgesamt när det pågick
Hon har kvar känslan från sin ungdom att allt är möjligt och finner det inte längre så svårt att leva i sina två världar: Kalifornien och Sverige. Hon tycker att hon lyckats gifta ihop dem ganska väl, reser ”hem” till Sverige ofta. Här har hon fortfarande många vänner, en vacker bostad i Stockholm och ett älskat lantställe som skapades av hennes morfar Richard Julin. Han kom till Enskilda banken i Stockholm som 15-åring och avancerade från postbud till bankdirektör.
– Han betydde mycket för mig. Han sa alltid att den som har ska ge. Vi hade många roliga samtal men var inte alltid överens. Som när jag jobbade med hans höskörd och fick femtio öre i timmen medan en tanig kille som hjälpte till fick en krona! Jag blev arg, men han sa vänta bara flicka lilla, du får senare. Och det stämde. Han tyckte också att jag skulle stanna i hemmet om jag gifte mig. Kommer aldrig att hända, sa jag.

Barbro Osher

Gör: Mecenat, filantrop, honorärkonsul i San Francisco till årsskiftet, hedersdoktor.
Ålder: 83
Familj: Gift sedan 1980 med Bernard Osher, 96. Dottern Camilla från ett tidigare äktenskap, hennes man, tre vuxna barnbarn, alla bosatta i Köpenhamn.
Bor: I San Francisco, ofta i Stockholm, på somrarna på sitt sommarställe på Ingarö.
Lyssnar på: Klassisk musik (”en helande kraft”), P1 när jag är i Sverige. Stöder förstås NPR, public radio, i USA. Älskar cello, blir mycket Bach. Mycket opera, men jag ser hellre opera än lyssnar på det.
Läser: Gunnar Hägglöfs Samtida vittne, 1940-45, Ingvar Carlssons I sällskap med döden, Jon Fosse, Kjell Westö, Jonas Hassan Khemiris Systrarna.
Gillar: Människor, vänskap, klokskap, goda samtal, natur och humor. Upphör aldrig att förvånas över vad människor gått igenom – läser alltid nekrologer.
Ogillar: Våld i alla former, miljöförstöring, polarisering, rasism, diktatur.

Dölj faktaruta

Vid årsskiftet förändrades Barbro Oshers svenska status i Kalifornien. Hon kunde äntligen avsluta sitt oavlönade arbete som honorärkonsul, i Los Angeles från 1995, och sen i San Francisco från 1999, då konsulatet i Los Angeles åter blev ett karriärkonsulat med utsända diplomater från Stockholm – för att läggas ned igen 2009.
– Då satt jag i San Francisco som honorärkonsul och fick ta hand om hela Kalifornien igen. Sen dess har jag arbetat hårt för att vi åter ska få en offentlig svensk representation i västra USA.

Hon blev bönhörd. För några år sedan beslöt den dåvarande socialdemokratiska regeringen att ett karriärkonsulat skulle upprättas i San Francisco, med tre utsända diplomater från Stockholm och några lokalanställda. Av olika skäl har det dröjt tills nu innan det verkställts. Den 31 december kunde Barbro avsluta sitt uppdrag som honorärkonsul.
– Äntligen. Nu är jag färdig.
Men visst kommer hon att hjälpa till även i fortsättningen att främja och stödja svensk kultur och mycket annat i Kalifornien – och för den delen i hela USA.
– Jag har ju kontakter, jag kan samhället. Om de vill ha hjälp får de det.

Två röster om Barbro

Gisela Liardet, art consultant

Barbro och jag träffades under en skollovsvecka i Ånn för 70 år sedan och har varit vänner sedan dess. Tyska studier i Heidelberg och Stockholm, sommarjobb som flygvärdinnor. Alltid nära kontakt trots att vi bott långt ifrån varandra, nu hon i Kalifornien och jag i London. Barbro är rolig, klok, omtänksam, vänfast och en fantastisk kock. Hon är den bästa käraste vän man kan ha.

Dag Blanck, professor i nordamerikanska studier vid Uppsala universitet

I över fyrtio år har Barbro varit en nyckelperson för att främja svenska intressen i USA. Hon har understött otaliga svenska kulturella projekt, placerat svenskt samhälle och kultur på schemat på framstående amerikanska universitet och varit drivande i många organisationer. Barbros strategiska och uthålliga arbete har lämnat betydande avtryck och ökat kunskapen om Sverige i USA.

Dölj faktaruta
Tidningen Senioren
Publicerad 2024-03-17

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2024 Senioren - När insidan räknas