Fikat på Nordiska museet med organisationen Äldrekontakt gav inte bara Brita Stolpe, 88 år, en ny väninna utan fick henne också att återvända till skolbänken för att lära sig italienska.
När Brita Stolpe för fyra år sedan fick ett brev hem med erbjudande om att delta i Äldrekontakts fikaträffar blev hon först lite misstänksam. Men hon bestämde sig ändå för att våga testa att gå på en träff.
– Det var ett vänligt brev och jag tänkte att när man är i min ålder och dessutom nyligen blivit ensam får man inte säga nej till saker. Då får man säga ja tack och pröva och se om det är något som passar, säger Brita.
Äldrekontakt är en ideell förening som sedan 2008 ordnar fikaträffar för ensamma äldre. De sätter ihop fikagrupper som sedan träffas och fikar en gång i månaden. I nuläget finns 79 fikagrupper i Sverige. Deltagarna får även skjuts till och från träffarna som oftast är hemma hos någon av fikavärdarna som är volontärer på Äldrekontakt.
En dag träffades vi inne på Ica och då säger hon till mig: ”Brita, skulle du vilja läsa italienska?
Men det händer också att träffarna sker någon annanstans än hemma hos fikavärdarna. Britas första träff var ett större möte för flera grupper på Nordiska museet där det var uppdukat långbord och bjöds på kaffe och marsipantårta.
– Jag hamnade då bredvid Inger. Vi kände inte varandra alls sedan tidigare, men vi skulle hjälpas åt att lägga upp tårtan och vi började skratta när bitarna ramlade hit och dit. Det var så vi träffades – över tårtan. Sedan började vi prata och märkte snart att vi hade mycket att samtala om, säger Brita.
Brita och Inger fortsatte att träffas i fikagruppen hos de olika värdinnorna och det visade sig snart att de nästan var grannar.
– En dag träffades vi inne på Ica och då säger hon till mig: ”Brita, skulle du vilja läsa italienska?” Jag svarade ja och så började vi gå en kurs i italienska. Det var väldigt intressant.
De nya väninnorna återvände till skolbänken och läste italienska i tre terminer innan de blev tvungna att sluta. Det blev svårare och svårare att kunna läsa vad läraren skrev på tavlan. Men att lektionerna upphörde hindrade inte vänskapen från att utvecklas. Brita och Inger fortsatte att träffas.
Många äldre sitter ganska ensamma.
Nu sätts vänskapen på prov då Inger precis flyttat från Stockholm till Norrtälje.
– Men vi kan inte släppa varandra nu. Vi har trots allt känt varandra i flera år och vet så mycket om varandra. Vi pratar fortfarande i telefonen och jag kan åka med färdtjänst och hälsa på, så det så. Så får det bli, säger Brita bestämt.
En undersökning bland Äldrekontakts gäster visar att 91 procent av gästerna tycker att fikaträffarna gör skillnad i deras liv och 83 procent att de känner sig mindre ensamma sedan de börjat delta på träffarna. Detta är något som även Brita instämmer i:
– Många äldre sitter ganska ensamma. Det är trevligt att umgås över generationsgränserna och få komma hem till volontärerna som oftast är yngre. Jag ser fram emot att träffarna ska kunna börja på ny kula och jag är väldigt glad att jag tackade ja från början, säger Brita.
Hur går en fikaträff till?
Volontären och gruppledaren Maija Inkala berättar:
Vi träffas en söndagseftermiddag i månaden hos olika fikavärdar. En stor del av formatet handlar just om att träffas hemma hos folk så att känslan blir hemtrevlig och gemytlig.
Oftast träffas vi bara och fikar, men vi har också haft till exempel julbord och luciatåg. Fikavärdarna är påhittiga och älskar att göra det lilla extra för gästerna.
Vilka kommer på träffarna?
Vår fikagrupp består av sex gäster och elva volontärer. Det är samma gäster som träffas varje månad för att öka chansen att vi faktiskt lär känna varandra.
I vår fikagrupp råkar det bara vara kvinnor, men åldersspridningen är hög – våra yngsta volontärer är i 20-årsåldern och vår äldsta gäst är 94 år.
Hur ser hösten ut?
Våra fikaträffar har precis kommit igång igen. Alla i gruppen, både volontärer och gäster, har längtat otroligt mycket efter att få ses igen. Trots att vi hållit kontakten via telefonsamtal slår inget att kunna sitta runt samma bord. Fikaträffarna betyder mycket för oss alla.
Vad gör en värdinna?
Värdinnan Frida Heimer, 27, berättar.
Kan du berätta hur en fikaträff brukar vara?
Mitt uppdrag som värdinna innebär att jag dukar upp fika hemma hos mig till våra underbara damer i Grupp tio. Jag är inte så duktig på att baka, utan brukar köpa goda bullängder från Tössebageriet, vilket är mycket uppskattat av damerna. När vi sitter till bords brukar samtalen flyta på. Vi pratar om hur tiden varit sedan vi senast sågs, gamla minnen och lärdomar om livet. Det är fantastiskt att se hur flera generationer kan ha så mycket gemensamt. Målet med fikat är att alla ska komma till tals, känna sig trygga att prata med varandra och knyta kontakter. Det känns som att både damerna och jag själv lämnar fikat glada och fyllda med ny energi.
Det bästa med jobbet är att kunna erbjuda en samlingsplats för våra damer där de kan knyta nya kontakter, prata av sig och känna sig sedda. Efteråt tackar de alltid för att vi tar oss tiden att ge dem denna upplevelse. Fast jag känner att det är jag som ska tacka! Jag får möjlighet att lära mig av personer som har levt ett långt och rikt liv.
Har du någon fikaträff som du minns lite extra?
Ett speciellt minne jag har är den sista fikaträffen vi hade innan pandemin slog till. Jag gick igenom vissa personliga svårigheter som jag delade med mig av och damerna gav mig råd, pepp och hopp om att det alltid blir bättre. Efter ett väldigt fint samtal frågade jag dem vad de anser är meningen med livet. Svaret var enkelt – kärlek, relationer och omtanke.
Vad gör du som chaufför?
Gunnel Pinder Oscarsson, 66, berättar:
Jag brukar hämta upp två till tre damer och kör dem till den värdinna där fikaträffen ska vara. Jag är sedan också med och fikar.
Har du något speciellt minne som du vill berätta om?
Damerna har mycket att berätta om sina liv och jag tycker det är så intressant att lyssna till detta.
Vid ett tillfälle, på hemväg från en fikaträff en vacker vårdag, tog vi en extra tur med bilen ut på Djurgården.Där fick jag ännu mer historier berättat för mig när de mindes olika händelser i sina liv.
Text Jennifer Berglund
