Den förbannade ensamheten

Vi pratar om den och vi har blivit mer medvetna om den. Ensamheten. Förra valet hamnade ensamhet bland äldre i fokus och stora pengar satsades. Arbetet pågår fortfarande men kruxet är att nå ut. Ofta är de allra mest ensamma de som är svårast att komma i kontakt med. Längre ner hittar du fler artiklar om ensamhet och hur man kan bryta den.

Hösten 2018 gick Socialstyrelsen ut och erbjöd 18,5 miljoner till olika ensamhetsprojekt, som alla skulle gagna äldre ensamma. Sedan dess har ensamhetsfrågorna varit på agendan.
SPF Seniorerna startade tillsammans med PRO och SKPF projektet Inte ensam.
– Runt om i landet arrangerades utbildningar och ett studiematerial som föreningar och andra kan använda togs fram. Det finns 260 utbildade ambassadörer runt om i landet i dagsläget, säger Marie-Louise Söderberg, som arbetar vidare med frågorna inom SPF Seniorerna under rubriken Tillsammans – mindre ensam.

Och visst finns det mycket man kan göra mot ensamheten. Förutom föreningsaktiviteter brukar det ordnas ringkedjor, där man ringer till dem som inte tar sig ut så lätt. Inte minst under pandemin var det viktigt. Kanske den enda kontakten med omvärlden en del hade.
– Sedan handlar det också om subtila saker, som att vi måste fundera på hur vi bemöter varandra, hur vi introducerar och inkluderar nya och hur vi når ut. Paradoxalt nog är de mest ensamma de som bor på särskilda boenden, säger Marie-Louise.
Den ensamhet man känner som äldre är annorlunda än den man känner som yngre, menar hon.
– När man är runt 80-85 år och kanske har förlorat sin partner, kontaktnätet glesnar, kroppen hänger inte längre med, då är det lätt att man nöjer sig och ger upp lite. När man är yngre handlar det mer om att känna sig vilsen och hitta rätt i livet. Som äldre är framtidsperspektivet kortare.

Perspektivet är mycket mer än tidigare att livet är förgängligt.

– Det är också skillnad på den självvalda ensamheten och den ofrivilliga. Den ofrivilliga är plågsam och kan i sin förlängning leda till nedstämdhet och förlorad livslust. Det är svårt att tala om ofrivillig ensamhet som för många upplevs som skamlig. Tröskeln att ta kontakt och delta i aktiviteter och gemenskap kan vara mycket hög och svår att ta sig över.
Marie-Louise menar att det kan vara en livskris att åldras. Man ställer sig frågan vem man är nu. Vem vill jag vara? Vad vill jag hinna med? Existentiella frågor blir viktiga. De om mening, gemenskap, autonomi och värdighet.
– Perspektivet är mycket mer än tidigare att livet är förgängligt. Även om man vetat om det hela livet blir det mycket mer påtagligt sent i livet.

Marie-Louise har ett förflutet inom Stadsmissionen där hon bland annat haft hand om Livsberättargrupper för äldre personer, där människor berättar om sitt liv för varandra. Det fanns ett stort behov hos många av att få prata om sitt liv, gå igenom hur det blivit och spegla det mot andras berättelser.
– Jag skulle gärna vilja fördjupa de aktiviteter som finns inom SPF Seniorerna. Jag vet att det finns ett behov hos många att få prata om existentiella frågor.
– Det kunde bli fantastiskt bra samtal i Livsberättargrupperna. En gång var det en kvinna som sa att hon ville prata om något hon inte ens ville prata med sina barn om – att om hon i framtiden skulle bli väldigt sjuk och inte kunna ta hand om sig själv så ville hon inte leva vidare. Hon ville inte att barnen skulle tro att hon var suicidal men ändå var det här något hon gick omkring och tänkte mycket på. Det låg som en oroande filt över henne hela tiden.

Det visade sig att hon inte var ensam om sina tankar. Flera andra i gruppen hade liknande tankar, en hade ett förflutet som sjuksköterska och kunde lugna dem lite med att man kan få smärtlindring och annat. De gick igenom olika scenarier och det ventilerades en hel del oro.
– Efteråt sa den här kvinnan att det kändes så mycket bättre och så mycket lugnare inombords. Bara att veta att man inte är ensam om att känna som man gör hjälper mycket.
Men är det så att äldre är mer ensamma än andra? Inte nödvändigtvis, det beror på vilka äldre vi pratar om, säger Lena Dahlberg, docent i socialt arbete vid Högskolan Dalarna.
– När man klumpar ihop alla äldre personer i en enda stor grupp blir det skevt. Upp till 75-80 års ålder är det inte så att äldre är mer ensamma än andra. Många yngre seniorer är tvärtom väldigt aktiva och har fungerande sociala nätverk. Men efter 80 år ökar förekomsten av ensamhet. Det finns en del riskfaktorer när det gäller ensamhet, som förlust av partner, förlust av socialt nätverk, funktionsnedsättning och sämre hälsa. Alla de faktorerna är av naturlig anledning vanligare när man kommer över 80 år.

Ensamhet är en känsla. Den som ser ensam ut utifrån sett kanske inte upplever sig som ensam och vice versa.

Att vi här i Norden skulle vara mer ensamma än andra är också det ett påstående som inte riktigt stämmer. Tvärtom är det faktiskt så att det är fler äldre som upplever sig som ensamma i syd- och centraleuropa.
– Det handlar mycket om vilken nivå av sociala relationer en person vill ha och hur det i sin tur stämmer överens med hur han eller hon faktiskt har det. I Sverige har vi ett starkt ideal av att vara självständig, till exempel att man inte ska ligga sina barn till last. Vi har därför lägre önskemål om att våra barn ska hjälpa oss när vi blir äldre, medan man i sydligare kulturer troligen har högre förväntningar och därför upplever det som att barnen inte är lika närvarande som man skulle önska.
– Vi har också en välfärdsstat med en generellt sett bättre hälsonivå i befolkningen och bättre säkerhetsnät när det gäller ekonomiska resurser. Sådant påverkar naturligtvis också, säger Lena Dahlberg.
Hon har forskat på äldre personer i över tjugofem år. Nu håller hon på med ett projekt där man utöver enkäter ska fråga äldre lite mer djuplodande hur de mår och har det.

– Ensamhet är en känsla. Den som ser ensam ut utifrån sett kanske inte upplever sig som ensam och vice versa. Därför krävs lite mer ingående svar om man vill ta reda på nyanserna i hur vi faktiskt mår.
Ensamhet bland äldre är ett stort problem för dem som drabbas och för dem runtomkring, men Lena Dahlberg kan ändå bli frustrerad över den allmänna bilden av att äldre är så ensamma.
– Den är så stereotyp och i linje med andra negativa bilder av äldre. Om man klumpar ihop alla äldre mellan 65 och 105 är det ett ganska stort spann. Men många yngre seniorer är väldigt aktiva, och det finns även många högre upp i åldrarna som klarar sig bra och inte upplever ensamhet.

Kommentera