Åsa Moberg – Med vilja av stål
Leva & uppleva | Porträtt
Åsa Moberg. Foto: Lisa Wikstrand

Åsa Moberg – Med vilja av stål

Åsa Moberg har haft en hektisk höst sedan hennes självbiografiska bok Livet kom ut. Alla drar i henne åt olika håll. "Men egentligen pratar jag hellre om Simone de Beauvoir än om mig själv", säger hon.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-11-22

Huset är vitt med stora glaspartier ut mot havet. Åsa beskriver det som »en katamaran på land«. Det är hennes man, Bror Boije, som ritat huset. Sitt eget drömhus, som han skulle bo i ensam, efter en skilsmässa. Men så klev Åsa in, i både huset och hans liv.
– Jag var ute med min hund här i området för att jag hade en väninna som bodde här, och så stötte jag på Bror. Vi kände inte varandra, men vi gick på Konstfack samtidigt för länge sen. Han kände igen mig från den tiden.

Gifte sig

Till sin förvåning kände Åsa att hon ville gifta sig med Bror. Vid 57 års ålder ingick hon äktenskap för första gången i sitt liv, hon som alltid varit starkt emot äktenskap och borgerliga traditioner. I sina två tidigare relationer har hon varit sambo, men inte gift.

22 böcker

Den här hösten har Åsa blivit intervjuad på längden och tvären om sin nya bok Livet.
– Uppståndelsen som varit kring den här boken går bara att jämföra med två tidigare böcker jag skrivit; Simone och jag och Adams bok. Och varför det blir så kan man ju aldrig veta, jag har skrivit 22 böcker och har ingen aning om varför det blev så kring just de här tre.

Det var ett himla ståhej, nästan alltid blev det bråk

Passade inte in

Första stället hon blev inbjuden till att prata om sin nya bok var Lidingö, där hon själv vuxit upp. Och där hon alltid känt sig så malplacerad.
– Jag vantrivdes redan som femåring i radhusområdet där alla gjorde allt samtidigt. Tänk om jag inte ville äta middag när alla andra gjorde det? Det var en märklig känsla att komma tillbaka dit, och jag tänkte att det nog skulle dyka upp några skolkompisar. Men ingen ur mitt förflutna dök upp, bara Brors vänner. Han växte också upp där, men vi kände inte varandra på den tiden.

Kändes förmätet

Det var när Åsas pappa låg för döden som hon bestämde sig för att hon måste skriva en bok om sitt liv. Att förlora en förälder sätter igång många tankar. Åsa skriver i sin bok: ”Det var under de långa besöken hos pappa som det slog mig att det är nu jag måste skriva en bok om mitt liv, om det alls ska bli av.”

Åsa Moberg

Åsa moberg
Åsa Moberg

Ålder: 70
Bor: Lerberget, Skåne.
Familj: Maken Bror Boije. Två bröder med familjer.
Gör: Författare och översättare.
Aktuell med: Självbiografiska boken Livet (Natur & Kultur)
Läser just nu: Åsa Nilsonnes Processen – möten, mediciner, beslut (en professionell självbiografi). ”En oerhört intressant bok om hur hon som psykiater från början kom att tvivla på värdet av psykofarmaka. I stället satsade hon på samtal och införde DBT i Sverige (dialektisk beteendeterapi).”
Lyssnar på: Frida Hyvönens album Kvinnor och barn.
Gör en ledig dag: Läser, träffar vänner, försöker komma ut i naturen.
Drömmer om: En resa till Grönland.

Dölj faktaruta

Hon tog upp idén med bokförlaget, nästan lite skamset berättar hon att idén faktiskt kom från henne, inte från dem.
– Jag tyckte det var förmätet att ta upp det med förlaget, sånt gör män. Jag satt till och med där och grät, och hade svårt att uttala ordet ”jag”. Men sen räknade jag i Knausgårds böcker, som jag tycker är bra, hur många gånger ordet ”jag” figurerar, och insåg att det där får jag bara släppa.

Mycket att berätta

Att skriva boken var en sak, att prata om den är något helt annat.
– Egentligen gillar jag inte att prata om mig själv. Jag pratar mycket hellre om andra, som Simone de Beauvoir.
Men det fanns så mycket hon ville berätta. I vår är det 50 år sen upprorsåret -68 och den nya vänstervågen som sköljde fram då, som Åsa kom att bli en framträdande person i.

Tyckplikt

Hon var inte ens 20 fyllda när hon fick fast jobb som kolumnist på Aftonbladet. Ett par gånger i veckan skulle hon leverera krönikor med starka och tydliga åsikter. Hon var emot allt som stod för borgerlighet och stela konventioner, och för det nya fria livet som var 68-vänsterns signum. Så småningom var det också som enveten kärnkraftsmotståndare Åsa utmärkte sig.
– Tyckplikten hade jag fått med mig hemifrån, den ingick i min borgerliga uppfostran. Men sen var det min pojkvän Tor Ivan som peppade mig och tyckte att jag skulle visa upp en text jag skrivit för Aftonbladet.

Arg på gubbigheten

Texten var ett argt svar på en artikel av Gunnar Myrdal, där han ondgjorde sig över de unga som demonstrerade mot Vietnam-kriget. Han tyckte att de kunde åka dit och strida istället. Åsa blev så arg över ”gubbigheten”, att de äldre alltid skulle tala om för yngre vad de skulle tycka, tänka och göra, att hon tog det hon hade till hands, en bit brunt papper från en matkasse – och skrev ett ilsket svar. På uppmuntran av Tor Ivan tog hon denna fullklottrade pappersbit och klev in på Aftonbladets redaktion. Och resten är, som man säger, historia. Inom kort kom hon att bli deras stjärnkrönikör, det pratades och tycktes alltid om det Åsa skrev.
– Det var ett himla ståhej, nästan alltid blev det bråk. Men jag hade ett starkt stöd från Karl Vennberg som var chef på kulturredaktionen, han skyddade mig. Och hemma hade jag stöd från Tor Ivan.

Tog en påse och gick

Tor Ivan Odulf blev Åsa tillsammans med redan som 16-åring. Han var dubbelt så gammal som hon, och när hon som 17-åring flyttade in hos honom, i hans hyrda stuga utan el och vatten i Vitabergsparken i Stockholm – samma stuga där Ulf Lundell några år senare skulle sitta och skriva sin generationsroman Jack – tänkte hennes pappa först kontakta barnavårdsnämnden.
– Jag var ju inte myndig, det blev man först vid 21 på den här tiden. Men som tur var sansade han sig, och lät mig vara. Jag bara tog en påse och gick. Jag brukade åka till Tor Ivan två gånger i veckan, så det var inget konstigt med att jag gick iväg, men en gång ringde jag och sa att nu kommer jag inte hem mer. Jag hade inte ens sagt det till Tor Ivan i förväg, för jag ville inte att någon skulle hindra mig eller få mig på andra tankar. Jag stod inte ut hemma längre, och jag klarade inte latinet i skolan, vilket gjorde att jag inte skulle kunna ta studenten.

Spänd relation

Att man kunde hoppa av skolan och ändå klara sig, visste Åsa. Det hade Tor Ivan gjort, och flera andra hon kände. Faktiskt just de som hon tyckte var lite särskilt intressanta.
Och hemma hade relationen med föräldrarna varit spänd länge. Särskilt med sin mamma hade Åsa ständiga bråk. Hon hade en stark vilja redan som liten, och avskydde att tvingas göra saker bara för att det skulle vara så. ”Din vilja sitter i skogen och växer”, sa Åsas morfar till henne en gång.
– I viss mån är det så fortfarande, om jag inte vill någonting så gör jag det inte.

Att vi inte kom överens tror jag berodde hälften på personkemi och hälften på tidsandan som rådde

Fick bli vuxen

Åsa ångrade aldrig flytten. Trots knaper ekonomi och enkel standard.
– Mamma hade säkert blivit glad om jag kommit hem igen med svansen mellan benen, då hade hon fått rätt i att Tor Ivan var en omöjlig man, som hon tyckte. Men för mig var det fantastiskt att flytta till honom, och bli sedd och respekterad som en vuxen.
Något år efter att Åsa flyttat skilde sig föräldrarna, vilket hon såg som ytterligare ett bevis på hur förljuget allting var. Hon kunde aldrig förlika sig med traditionerna, och vägrade konsekvent att fira jul, födelsedagar och andra högtider.

Offer för tidsandan

– Jag gick inte ens på min mammas 50-årsfirande, det tycker jag nu i efterhand att jag väl kunde ha gjort.
I en radiointervju nyligen gråter Åsa när hon ska prata om sina föräldrar. Men säger samtidigt att hon är glad att hon i alla fall hann berätta för sin pappa hur mycket han betytt för henne. I viss mån hann hon också försonas med sin mamma, som dog redan 1986.
– Mamma sa i alla fall till sina vänner att vi hade försonats. Men vi hade aldrig något riktigt försonande samtal, däremot hann jag fatta att man inte kan bråka med en människa som håller på att dö. Men jag tycker nog aldrig att vi nådde varandra. Att vi inte kom överens tror jag berodde hälften på personkemi och hälften på tidsandan som rådde, man skulle hata sin mamma då.

Ville bli textilkonstnär

I barndomshemmet på Lidingö var kultur viktigt, Åsas mamma var sångpedagog, pappa advokat. Mamman fick med båda småbröderna på musiktåget, men inte Åsa. Men hon spelade blockflöjt ett tag i alla fall.
– Det gjorde jag snällt, men bara för mammas och pappas skull. Det var inget jag hade valt av egen kraft. Men sjunga kunde jag verkligen inte, så mamma försökte inte ens med mig där.
Till pappa var relationen lite bättre, han var intresserad av konst och litteratur precis som Åsa, och han stöttade henne i allt hon ville göra. Till en början var det textilkonstnär hon ville bli, och pappa köpte material och sponsrade med hyran av en arbetslokal i stan.

Låter saker komma

När Åsa sett tillbaka på sitt liv i och med arbetet med boken, inser hon att hon faktiskt jobbat med sitt drömyrke hela livet.
– Av mina gamla dagböcker framgick att jag drömde om att skriva. Och det är ju det jag fått ägna hela mitt yrkesverksamma liv åt. Men det har varit jobbigt att hela tiden tycka, hela tiden leverera, hela tiden försörja sig.

Två röster Åsa moberg

Amelia Adamo, 70, journalist och ”tidningsdrottning”:
– Min bekantskap med Åsa började när jag var chefredaktör på Veckorevyn och hon svarade på läsarnas sexfrågor där. När jag sedan, väldigt rädd, började på Aftonbladet där Åsa varit i många år, blev hon min guru när det gällde hur man skulle förhålla sig till olika saker. Hon stöttade mig och lärde mig massor, fick mig att tänka efter: vems ärenden går du? Modet har hon i sin benmärg, hon går inte i flock och hon är inte pk (politiskt korrekt), det har hon aldrig varit. Hon har alltid gått sin egen väg. Dessutom är hon ovanlig på det sättet att hon är extremt lojal som vän.

Gunilla BoëthiusGunilla Boëthius, 72, journalist och dramatiker:
– Åsa var klasskompis med min lillasyster Maria-Pia, och sen lärde vi känna varandra bra när vi båda jobbade på Aftonbladet. Åsa är en doer, så det var alltid spännande att vara med henne, man drogs in saker själv då också. Dessutom är hon väldigt modig, och tycker inte alltid som alla andra. Hon faller inte in i den vanliga kören, som jag gör. Hon vågar säga saker som ingen annan vågar säga.
– Hon är också väldigt vänfast, en fantastisk vän, och vi har ju följt varandra så länge nu. Det är stimulerande och roligt att ha henne som vän.

Dölj faktaruta

Något strategiskt tänkande har inte funnits, hon har alltid bara gjort det hon känt att hon måste och ville göra.
– Jag har låtit saker komma till mig, ord som ”varumärkesbyggande” fanns inte ens då. De få gånger jag sökt jobb har det inte blivit något. Som när jag visste att jag skulle bli av med jobbet på Aftonbladet och hörde av mig till Expressen, då blev det inget för att jag hade fel åsikter i framför allt kärnkraftsfrågan.

Ställföreträdande mamma

När man läser Åsas bok får man uppfattningen att Tor Ivan bestämde ganska mycket vad Åsa skulle göra och inte göra. Var han inte positiv till något, blev det oftast inte av.
– Ja, han var väldigt mycket en mamma, inte en pappa som alla tror. Han var den som höll ihop, såg till att allt fungerade, men också ställde krav. Hemma hos mig var det mamma som ställde mer krav än pappa, så Tor Ivan var som min ställföreträdande mamma.
De höll ihop i tjugofyra år, ända tills Tor Ivan dog. Några barn fick de aldrig, trots att Åsa väldigt gärna hade velat det.
– Jag kom över det så småningom. Jag var ledsen, men inte så ledsen att jag tänkte på adoption. Det var heller inget som Tor Ivan var för, han var terapeutiskt inriktad och såg svårigheter med det.

Hittar sin egen väg

Istället har hon flera unga kvinnor i sin närhet som hon känt sedan de var små, och som hon har särskilt starka band till. Hon hittar alltid sin egen väg på något sätt, Åsa. Och tycker det hon tycker, utan att låta sig påverkas av andra. Hennes vänstervänner förfärar sig över att hon på senare år förespråkar valfrihet inom vården.

Slutar inte tycka

– Min förre sambo, Adam Inczèdy Gombos, var bipolär, och det var fruktansvärt att se hur illa vården fungerade. De alternativ som fanns var så dåliga, jag tänkte att det måste gå att kunna erbjuda något bättre. Jag var faktiskt på gång att starta egen verksamhet, jag ville verkligen hjälpa dem som behöver hjälpen mest. Men jag gick lite in i väggen till slut.
Men sluta tycka och uttrycka sina åsikter kommer hon aldrig att göra. Faktum är att vi nog måste gå nu, för Åsa ska skriva klart en krönika till Dagens Samhälle. Deadline ikväll.

Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Lisa Wikstrand

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-11-22
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.