Synfält
Novelltävling | Läsning
Illustration: Iva Troj

Synfält

Tidningen Senioren
Publicerad 2016-06-15

Det är nog dags för glasögon.” Hon mindes hans ord och knycken han gjorde med handen när han plockade bort linserna, en efter en, från apparaten han låtit henne stirra in i. Utan att kunna hjälpa det hade hon brustit i gråt och han hade naturligtvis missförstått. ”Det finns så mycket fina glasögon nu för tiden”, hade han tröstat och hon förmådde inte förklara oron över ännu en sak att tappa bort. Nycklar, plånbok, mobil och nu glasögon.
Hon hade lämnat optikern med en beställning på ett par mycket kraftiga glas.
Men det var då. Nu var sikten skymd. Ständigt lägrade sig svarta moln över hennes synfält, ständigt vandrade skuggor ut och in.
Hon tryckte försiktigt med fingret mot ögonloben och sjönk ner mot tågsätets rygg.

– Lys bara om du måste, viskar hon. Håll för handen, vi är nära ytan här. Men det vet du.
Thuys höga kindknotor blänker till när hon lämnar ett av de små talgljusen till Linh.
Linh nickar. Bara lite ljus, så att hon inte viker av fel igen. Ännu hittar hon inte riktigt i de långa tunnelsystemen även om hon gör sitt bästa. Men om ett par dagar. Då kan hon följa kartan i huvudet.
Thuy lyfter handen och rör henne försiktig på axeln.
– Det går bra, säger hon. Det går bra …
Hukande försvinner hon i gångarna. Linh hukar också. Den ena handen runt ljuset och den andra lätt trevande mot sandväggarna.

För att byta tåg måste hon be om hjälp med väskorna, men mest blev resandet en fråga om att lyssna. På klirrandet när tåget susade förbi signalerna vid nedfällda bommar, på rösten i högtalaren: Hässleholm. Södertälje, Boden, Kiruna. På blippande och knappande med mobiltelefoner, kvävd musik som sipprade ur hörlurar. På uttröttade barn som grät sig till sömns.
Men hon fick lyssna noga. De svarta glasögonen fick människor omkring henne att viska. De höll avståndet och viskandet runt henne susade som torr vind.

Vid utgångshålet strax under hibiskusträdet är marken lerig och blöt. Jorden doftar friskt och hon förstår att det äntligen regnat. Det gula torkade gräset ska fortsätta att viska ännu lite till, men snart ska det grönska, och nerverna i trädens blad ska svälla och bilda en ännu styvare hatt över allt som rör sig därunder. Kanske blir det svårare att höra fiendens steg, men deras starka rakvatten och tunga kängor ska ändå avslöja dem.

De svenska orden var ännu efter alla år som vattenormar i hennes mun. De slingrade och rörde sig okontrollerat hur hon än försökte bemästra dem. Flera gånger hade ungarna och Lars skrattat åt henne, men det hade alltid funnits värme i deras skratt. Nu var ungarna utflugna sedan så många år. De skrattade fortfarande tillsammans, men det blev allt mer sällan sedan de bildat egna familjer. Flyttat till nya orter. Jens åt ett håll och Jessica åt ett annat. Men mest var det för att Lars skratt hade tystnat som deras kvartett inte längre höll ton. Den saknade en medspelare. Eller medskrattare.

Natten före gör de alla sin insats. Rädslan springer som en apa upp och ner över deras ryggar, men de gör det ändå. Hon och Thuy hasar fram till ett av utgångshålen, häver sig upp. Värmen klibbar mot deras kroppar, och en sao la skriker efter sina kalvar i natten. Flickorna håller varandras händer. Ur andra hål tar sig andra flickor och kvinnor upp. Hukande som om de ännu är kvar i gångarna rör de sig ljudlöst på sandaler av gummi. Små nästan täckta lyktor har placerats ut för att de ska kunna hitta sina positioner, och till sist står de i två långa rader med trettio meter mellan sig, dolda under jordfärgade filtar av hampa. När ljudet från de små enmotoriga planen äntligen hörs låter de filtarna falla till marken. Deras vita, långa au daier glimrar utmed den provisoriska landningsbanan. Som vita ljus står de alla i mörkret, tända och beredda att ta emot piloterna, med skräckens apor alltmer högljutt tjattrande i öronen.

Sverige var ljust på ett annat vis än det gamla landet, det som var guld och glöd och värme. Här var människor, möbler, snö, träd och tänder – klirrande vita, som vassa kristaller och skarpa skär. Vita som döden.
Därför var det svårt att förstå hur det ändå var detta vita, ljusa som hon öppnade och slöt sina händer efter i sömnen.

Hon och Thuy står längst fram i de två raderna och kan bara skymta varandra när planens lyktor riktas mot dem. Linh andas ryckvis, och dånet från motorerna känns omänskligt när de stryker över hennes huvud. Djungeln blir en rullande trumma av ljud och innan de tre planen passerat skriker aporna okontrollerat. Men ingen hör, ingen reagerar. Bara hennes egna trumhinnor vibrerar mot skräcken. Bara hennes uppspärrade ögon söker Thuy i natten.

Sista gången hon varit hos doktorn hade han sagt som det var, att den gamla skadan tagit ut sin rätt och att inget längre fanns att göra. Bara smärtan skulle finnas kvar.
Nu täckte de svarta glasögonen helt, men under dem fanns också de svarta lappar hon tejpade mot ögonlocken. Som en säkerhetsåtgärd.
Månaden efter beskedet hade hon bestämt sig. Att fara åter till Cu Chi skulle ge henne långa ljuslösa nätter, ett liv där blindheten inte spelade någon roll. Med sin pension skulle hon leva gott där. Ingen släkt fanns kvar, de hade alla brunnit under kriget, men hon skulle söka efter Thuy. De hade levt i mörker tillsammans förr.
Hon skulle skriva brev, söka efter henne, men i sista sekund hade modet svikit. Hur skulle hon kunna leva där med de gröna risfälten vid sidan utan att se dem. Blå som bananer. Blå som bladen i ett träd. Så sa man där hemma om det gröna. Lars hade skrattat åt henne när hon försökte få färgerna rätt. Gul. Blå. Färger som så länge svajat i hennes inre, de som en gång varit lyktor av siden, eldflugor och små flammande isterlampor som svängde från cykloförarnas kärror. Men det var också trampminornas gula och svarta flammor mot natthimlar, granateldens gråblå rökpelare om dagen, och så dagshimlen, det blå. Hur skulle hon kunna bo i ett sådant land utan att se? Ja, modet hade svikit henne,
Till barnen sa hon först inget. Mer än att hon skulle vänta lite till. Jessica hade strukit hennes kind och sagt att de skulle stötta henne, hur hon än ville göra.

Den långa flätan sveps med i luftdraget från propellrarna och slår ursinnigt mot hennes axlar och rygg. Ändå står hon rak. Så rak hon kan för att hela hennes vita au dai ska reflektera det svaga ljus som leder planet. De är en levande landningsbana och inte förrän det sista planet passerat böjer hon sig snabbt ner och sveper hampafilten om sig igen. Tillsammans kryper de ihop och lugnar sina hjärtan som ännu dunkar i mörkret.
– Jag tror det gick bra, att de kom ner alla tre.
Thuy famlar kring sig på marken och får fatt i sin gröna tyghatt och trycker ner den över huvudet. Åter tar hon Linhs hand.
– Kom, viskar hon, och tillsammans rör de sig som överenskommet tillbaka till tunnlarna.

Den lilla lägenheten på Idrottsgatan i Kiruna skulle vänta på henne när hon kom. Hyran var betald för tre månader och till barnen hade hon sagt att hon ville bo där när mörkret var som störst. Djupast, hade Jessica föreslagit. Störst, svarade hon själv bestämt. Här skulle det gå att lätta på glasögonen och de svarta lapparna. Låta ögonen andas.
Här skulle solen bara vara vaken någon timme per dag. Här ville hon försöka ännu en stund, tills den ljusa tiden kom tillbaka. Då var det kanske dags. Till Thuy skulle hon skriva att hon måste stanna ett tag till, men snart skulle de ses igen och dela samma mörker.
Och Thuy skulle förstå precis.

Hon kan inte riktigt se vad männen med sitt starka rakvatten egentligen vill. Här finns inget för dem, de kan inte ens hitta vatten eller mat, utan får det skickat från sitt eget land i stora trälårar. Hon har själv sett dem. I planeringsrummet i de nedre gångarna står två stycken som de lyckats lägga beslag på.
Natten sveper in över bananträd, torra löv och tåtel, döljer små luckor och håligheter som leder ner till den underjordiska världen. När mörkret tjocknat helt klättrar hon åter upp och gläntar på luckan. Bara en bergsduva långt borta kluckar ett utdraget wåååå-kroo-o-o. Gräs, torrt gräs har hon i handen, och tändstickor. Amerikanska. Hon glider upp på de torra löven, släpper försiktigt luckan och tassar ett par meter innan hon lägger gräset på stenbädden hon rett. Och tänder. Ett par korta sekunder flammar det till. Hon ser hur träden några meter bort sträcker på sig. Raskt falnar elden till en liten sönderfallande glöd som snabbt blir till aska.
Även om det här livet inte är det goda livet, kan man inte lämna förfäderna utan skydd. Andarna … nu är de brända och ska hålla sig lugna i natt.

Hon lyfte av de mörka glasen, drog försiktigt av lapparna och stirrade. Rakt ut i svärtan.

I restaurangvagnen var det trångt och hon valde att vänta. Hon kunde vänta. Tåget krängde och hostade och skrattade och så kände hon igen rösten. Jag är tåget. Jag är draken. Minns du mig?
Jo, visst mindes hon. I det gamla landet brann drakens svans, och svedde marken där städer och byar skulle ligga. Här i det nya, stannade tåget till vid stationerna, men människorna förstod inte att det var drakens färd. Men hon visste. Brinnande flög tåget genom natten.
I den egna kupén kunde ljuset vara släckt, kunde tyget för de små fönstren vara fördragna, kunde hon lägga sina svarta glasögon i väskan en stund. Godong. Godong. Godong. Godong. Tågets färd över skenskarvarna dunkade henne åter till sömns.

Ljudet av skor – eller kängor – ovanför hennes huvud, precis när hon drar för luckan. Viskande, men fullt hörbart. På ett annat språk. De har sett hennes eld. Hon är säker, nu ska de söka över marken och hitta luckan, hitta ner i tunnlarna.
Aporna springer på ryggen. Svansen högt.
Men ingen ska få veta att det är hon. Om de hittar luckan ska hon skjuta rakt upp, rakt in i deras ansikten. Då skulle de andra höra henne och ta sig ut andra vägar.
Hon sitter på huk på den understa avsatsen och väntar. Håller sin M16, tänker inget. Så blir rösterna allt svagare, allt mer fjärran tills de försvinner helt. Kanske tror de att de sett en eldfluga.
Hon hade varit tvungen. Hon hade lovat Thuy att elda för henne också.

Taxichauffören klev ur bilen och lyfte in hennes bagage. Hon hade stått en stund utanför stationshuset och väntat. Känt de torra, kalla graderna. Någon förbeställning hade hon inte gjort, ändå insåg hon att bilen var till henne. Att någon beställt. Chauffören hade redan adressen.
”Ikväll är det inte värre än vanligt”, sa han och tittade i backspegeln på kvinnan.
”Vanligt?” frågade hon tillbaka.
Han förstod inte frågan och lät den bero. Körde via Räls-gatan, Dubensgatan och hjälpte henne slutligen av med väskorna på Idrottsgatan, öppnade porten till henne och tryckte ner hissen.

På morgonen hittar Thuy henne sovande på den understa avsatsen med det osäkrade geväret under hakan. Ruskar försiktigt Linh som, just där mellan sömn och vaka, förstår att det var andarna. Hon skäms för att hon inte litat på dem. Onda eller inte. De är vietnamesiska andar. De som gick där uppe i stora snörda stövlar var fienden.

Med ytterkläderna fortfarande på, kände hon sig fram utmed lådorna som anlänt före henne, lät handen svepa utmed väggen och fann handtaget till balkongdörren. Bara en liten stund skulle hon vara här ute i mörkret.
Hon lyfte av de mörka glasen, drog försiktigt av lapparna och stirrade. Rakt ut i svärtan.
Kanske var det för sent att hoppas på ljuset, men hur skulle hon kunna sluta. Apan som sov sedan många år, vände sig lojt i hennes bröst och somnade om. Svansen hängande.

Det är något med färgen hos det mognande riset. De tunga gröna vipporna som hänger som juver från sina strån. I oändliga tal står de i jämna rader och gungar mot varandra. När vindarna stryker över dem blir de som sidentyg och skiftar från ljust till mörkt och tillbaka igen.
Genom riset, i små upptrampade gånger, ilar de som inte hämmas av rädsla; råttor, ormar och katter, på jakt efter varandra. Hon döljer sitt ansikte under den trekantiga hatten, böjer sig ner och skär ännu en repa som hon lägger i korgen vid de andra.
Tröttheten äter henne.
Dag på fälten, natt i tunnlarna.

Från balkongen på Idrottsgatan, kunde hon ana ljuset från en stad långt borta, men hon skymde med handen och höll knivarna borta. Här var lika tyst som hon mindes från sin första tid i det nya landet. Inte ett ljud och klirrande torr luft.
Höga vita snödrivor kantade gångvägarna nedanför och hon kunde ana dem i mörkret. Att andas här skulle bli lätt. Hon makade bort snö från en kvarglömd solstol och satte sig.
Och det var där hon satt när draken kom emot henne. Med glänsande ögon svepte den över natthimlen, i grönt och eld, av blått som värmen och gult som guden. Hennes ögon skrek av ljuset som dallrade över himlen, det som svajade och slog över nattkupolen. Skrek åt henne att sluta ögonlocken. Men draken slog med sin svans och svepte över himlen och hon lät knivarna skära. Och draken drog med sig massorna av luft och ljus och lät dem spela. Dånade över nattskyarna och hon förstod att den kommit för att hämta henne.
När den slutligen landade i norrskenets skugga hade livet glött och brunnit, även om ingen någonsin skulle förstå.
Ingen utom Thuy.

Ännu en natt tar hon vakt vid den norra ingången. Kryper som kvällen före. Smyger med gräs och amerikanska tändstickor. Hon är säker, viskar xin loi, xin loi, förlåt, förlåt att jag misstrodde er, medan stickan skrapar mot plånet och gräslågan sträcker på sig.
Ett andetag senare blir natten ljus. En strålkastare tänds och en kulspruta river upp sand runt henne. Hon slänger sig ner, får upp sitt eget otympliga vapen, sluter små fingrar runt avtryckaren och rullar in i buskarna där kulor jagar henne.
I det vita ljuset ser hon luckan hon inte stängt, ser fienden kliva genom gräset.
Hon hinner skjuta två av dem innan hon släpper sitt vapen och rullar undan, vidare, vidare, vidare, söker skydd i nästa gång. Rycker upp luckan, hoppar ner med händer sträckta över huvudet, drar igen, just när handgranaten i gången fyrtio meter bort detonerar. Tryckvågen slår henne mot väggen, trumhinnor, ögon och själva blodet kokar.
Andarna vrider sig, skrattar hejdlöst i natten.

De poliser som tog sig in i lägenheten dagen därpå behövde inte bryta upp någon dörr. Den stod på vid gavel och trapphuset var isande kallt. En granne som upptäckt henne hade ringt och sagt att det satt en död människa på balkongen.
I en gråsvart duffel och tjocka pälsbrämade mockastövlar satt en liten kvinna tillbakalutad i en bortglömd solstol. Hon hade blekt skinn, men håret var mörkt, och mössan hon burit låg vid hennes sida. Var hade hon kommit ifrån? Man trodde att hon kanske var kines. Eller var hon någon slags flykting? Men varför satt hon där? Och varför stirrade hon ut i den smala skärva av dagsljus som just vaknat? Att hon tycktes le kunde vara en muskelreaktion på nattens mycket kraftiga kyla. Man tyckte sig ha sett det förr.
En poliskvinna noterade i sitt block alla synliga omständigheter som skulle kunna komma till nytta vid en utredning: solstolens placering, kvinnans klädsel och alla flyttkartonger i lägenheten.
Om de pyttesmå handlika avtrycken i snön som ledde från golvet strax bakom solstolen, balanserade en bit på balkongräcket och slutligen försvann på utsidan, tog hon dock ingen notis.

Vinnarnovell av Ami Andersson

Juryns motivering

Ami Andersson tilldelas första priset i tävlingen Årets Novell för Synfält: ”Vinnarnovellens många starka bilder och eleganta inre och yttre växlingar i tid och rum berättar om ett seniorliv präglat av Vietnamkrigets fasor; en berättelse som vidgar synfält och blir till verklighet för läsaren.”

Tävlingen
Årets Novell-tävlingen utlystes i Senioren nr 1. Temat var Seniorliv i vid bemärkelse. Totalt 649 kuvert har sprättats, några innehöll fler än en novell.

Juryn-i-soffan
Juryn bestod av kulturradiojournalisten Gun Ekroth, författaren Björn Ranelid och Seniorens chefredaktör Gunilla Lindahl.

Prissumma 50 000 kr

1:a pris 25 000 kr för Synfält av Ami Andersson, Ljungbyholm.
2:a pris 10 000 kr för Jag kommer tillbaka en annan dag av Pär Lifvergren, Bergen.
Delat 3:e pris, 7 500 kr vardera, går till Gammal är äldst av Gunilla Glans, Stockholm och Blekt sammet av Birgitta Johansson, Södertälje.

Dölj faktaruta

Ami Andersson

Ålder: 58 år
Bor: På landet utanför Kalmar
Familj: Maken som är hovslagare. Fyra utflugna barn, ett barnbarn.
Gör: Kriskommunikatör på Länsstyrelsen i Kalmar, skriver på fritiden.

Dölj faktaruta
Tidningen Senioren
Publicerad 2016-06-15
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.