En utflykt till Stockholm och Agenda i pandemins tidevarv
Blogg | Ingmar Skoogs Coronablogg

En utflykt till Stockholm och Agenda i pandemins tidevarv

Utmaningen att diskutera äldre och covid-19 i Agenda med socialministern och generaldirektörerna för FHM och Socialstyrelsen var ingenting emot skräcken för en resa till Stockholm i dessa tider.

Ingmar Skoog
Publicerad 2020-05-12

Efter 8 veckors självvald karantän med arbete hemifrån (förutom några hastiga besök på jobbet några gånger), zoommöten, zoomföreläsningar, Skype AW, matköp på ovanliga tider och lite löpträning var och varannan dag bestämde jag mig plötsligt för att göra en snabbvisit i Stockholm. Det som fick mig att ta steget var en inbjudan att diskutera äldre och covid-19 i Agenda med socialministern, och generaldirektörerna för Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen. En utmaning i sig, men inget emot skräcken för en resa till Stockholm i dessa tider.

Omgivningen var orolig, speciellt en av mina doktorander som arbetat på intensivvården under covid-19 pandemin. Han bönade och bad att jag inte skulle åka. Jag tyckte dock att det var en viktig sak, speciellt som covid-19 skulle diskuteras både i relation till äldrevården och effekterna av förslaget att friska 70-plussare skall isoleras året ut. Bestämde mig att ta tåg, trots att omgivningen föreslog bil. Men 5 timmar x 2 i bil mellan Göteborg och Stockholm kändes inte lockande.

Paniken började komma. Skulle jag hoppa av och ta bilen trots allt?

Jag satsade på riskminimering. Ingen taxi, utan det blev promenad till Göteborgs Centralstation. Ingen stor uppoffring, det är 25 minuters gångväg. Framme på stationen väntade jag tills det var tomt i kiosken och rusade sedan fram och tog med mig två ramlösa och en sallad och betalade snabbt. Trots de obligatoriska handskarna tvättade jag händerna med handsprit efteråt. Sedan försiktig promenad till tåget och försök till kroppslig distans. Väntade tills alla andra gått på sedan smög jag på vagnen och satte mig på min plats. Jag hade hört att tågen skulle vara tomma numera, men detta var nästan fullt, förutom att man slapp ha någon bredvid sig. Men jag hade ensamstol, så alla som passerade kom otäckt nära. Paniken började komma. Skulle jag hoppa av och ta bilen trots allt? När jag reste mig för att ta väskan gick tåget igång. Försent att hoppa av.

Framme i Stockholm väntade jag tills alla gått av. Nästan alla, för plötsligt kom en ung kvinna rusande i korridoren. Jag kastade mig in bland några tomma stolar och lät henne passera. Fortsatt riskminimering. Gick till hotellet vilket tog cirka 40 minuter. En skräckfylld promenad. Ingen verkade tänka på att hålla distans, trots att jag nu befann mig i pandemins centrum. En av de värst drabbade städerna i världen. Det blev konstiga cirklar när jag försökte snirkla mig fram på trottoaren som en patient med virusfobi. Hotellet var alldeles tomt. Inga gäster syntes till. Restaurangen var stängd och nersläckt. Frukosten skulle serveras i paket.

Började det inte göra ont i halsen?

Nu kom nästa pärs. Jag hade blivit tillsagd att det var strikta regler. Vid minsta förkylningssymtom skulle jag inte släppas in på SVT. Började det inte göra ont i halsen? Hostade jag inte nästan till alldeles nyss? Var jag på väg att få snuva? De närmsta timmarna tillbringades med panisk skräck att plötsligt få en förkylning. Det skulle innebära att jag inte kunde vara med i programmet, eller i bästa fall vara med via Skype från hotellet. Och hur skulle jag komma hem om jag blev förkyld? Skulle jag ens släppas på tåget? Dessutom skulle jag inte kunna med att åka förkyld. Jag såg framför mig några veckor på hotell i Stockholm.

Nästa panikögonblick blev det första restaurangbesöket på över två månader, men jag måste ju äta. Lutade mig bakåt när servitören kom och bestämde snabbt att jag tog en hamburgare. Vem vågar beställa en sallad i dessa tider?

Tog en taxi till SVT vid Gärdet eftersom det ösregnade. Väl där försvann varje antydan till förkylning. I väntrummet träffade jag Anna Hedenmo. Hon sa att hon skulle börja med att fråga mig om vem som var skyldig till att det gått så dåligt att skydda de äldre. Jag gick bort till generaldirektörerna från Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen och undrade vem de tyckte jag skulle välja. Ingen såg road ut. Sedan försökte jag skoja med generaldirektören för Folkhälsomyndigheten att ingen av oss väl egentligen borde vara där eftersom vi tillhör en riskgrupp, män i 60-årsåldern. Han såg inte road ut. Nu började jag bli verkligt nervös. Sedan var det dags. Vi tågade allihop till studion. Tysta stod vi och väntade på att gå fram till bordet där vi skulle diskutera. Kändes det inte som att något hände med halsen? Tänk om jag höll på att förlora rösten? Här kan ni se vad som hände

man skulle fundera på att nyansera rekommendationerna till 70-plussare

Sedan var det över. Folkhälsomyndighetens chef hade sagt att man skulle fundera på att nyansera rekommendationerna till 70-plussare och att det totala besöksförbudet också kunde diskuteras. Satt en stund utanför hotellet i regnet. Ringde anhöriga för att höra hur det gått.

På morgonen fick jag den nya coronatypen av hotellfrukost som ni kan se på den här bilden.

Ingmar Skoog
Publicerad 2020-05-12
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.