Pensionen är uppskjuten lön – inte en allmosa från staten! Varför beskattas då pengar som människor har avstått från att ta ut under sitt yrkesliv hårdare när de väl får tillbaka dem som pension? Det framför samhällsdebattören och pensionären Kari Parman i en debattartikel.
Varför ska den som går i pension betala högre skatt på sin inkomst än den som fortfarande arbetar? Varför beskattas pengar som människor har avstått från att ta ut under sitt yrkesliv hårdare när de väl får tillbaka dem som pension?
Det är en fråga om rättvisa. Och den säger något om hur vårt samhälle ser på människor när de inte längre deltar på arbetsmarknaden.
Under ett helt yrkesliv har människor arbetat, producerat, betalat skatt och bidragit till Sveriges välstånd. En del av ersättningen för arbetet har avsatts till den framtida pensionen. Genom pensionssystemet har vi tjänat in pensionsrätter för den dag då vi inte längre vill, orkar eller kan arbeta.
Pensionen är i den meningen uppskjuten lön. Den är inte en gåva från staten. Den är en del av den ekonomiska trygghet som arbetslivet ska ge.
Tänk dig att du under ditt yrkesliv hade kunnat ta ut hela din ersättning direkt, men i stället avstått från en del för att kunna leva på den när arbetslivet är över. Varför ska den inkomsten då beskattas hårdare när du väl får ut den som pension än om du hade tagit ut den som lön?
Det är precis den orättvisa som jobbskatteavdraget väcker frågor om. Genom att ge arbetsinkomster ett särskilt skatteavdrag kan den som arbetar få lägre skatt än den som har motsvarande inkomst i pension. Reglerna har förändrats över tid, bland annat genom förstärkningar av skattesänkningar för äldre, men den grundläggande principfrågan kvarstår: Varför ska det vara skattemässigt mer fördelaktigt att få betalt för arbete i dag än att leva på den ersättning man tjänat in under gårdagens arbete?
Argumentet är att arbete ska löna sig. Självklart ska det finnas drivkrafter för arbete. Men måste det ske genom att pensionen behandlas sämre? Kan vi verkligen inte uppmuntra människor att arbeta utan att skapa en skattemässig orättvisa mellan generationer och livsfaser?
Människor lämnar arbetslivet av olika skäl. Vissa väljer att gå i pension, andra tvingas sluta på grund av sjukdom, utslitna kroppar eller brist på arbete. Alla har inte möjligheten att fortsätta arbeta till en högre ålder. Ett tungt arbetsliv kan inte jämställas med ett stillasittande kontorsarbete, och alla kan inte själva bestämma när arbetslivet ska ta slut.
Ändå riskerar pensionssystemets riktålder och skattereglerna tillsammans att skicka samma budskap: fortsätt arbeta, annars får du betala priset.
Men vad är det egentligen för människosyn som ligger bakom detta? Anser samhället att pensionären är en andra klassens medborgare, någon som ska straffas skattemässigt för att hon eller han inte längre arbetar? Har värdet av ett helt yrkesliv upphört den dag lönen ersätts av pension?
En pensionär slutar inte vara en del av samhället. Pensionärer betalar skatt, konsumerar, hjälper sina familjer, engagerar sig ideellt och bidrar på många andra sätt. Framför allt har de varit med och byggt det samhälle som dagens arbetande generation lever i.
Det är också viktigt att komma ihåg att den allmänna pensionen till stor del bygger på ett fördelningssystem, inte på individuella sparkonton där varje persons samtliga inbetalningar ligger kvar. Men människor tjänar in pensionsrätter genom arbete, och pensionssystemet är en central del av den trygghet som utlovas efter arbetslivet. Det gör frågan om beskattning och rättvisa minst lika viktig.
Vi måste kunna diskutera detta utan att ställa arbetande mot pensionärer. Det handlar inte om att pensionärer ska ha privilegier. Det handlar om att människor ska behandlas rättvist och att ett långt arbetsliv ska ge trygghet, inte en känsla av att ha blivit nedvärderad när man lämnar arbetsmarknaden.
Om pensionen är uppskjuten lön, varför ska den då beskattas hårdare än lönen hade beskattats om den betalats ut direkt?
Det är dags att våra politiker svarar på den frågan. Arbetslinjen kan inte vara det enda måttet på en människas värde. Ett samhälle som respekterar arbete måste också respektera dem som har arbetat färdigt.
Pensionen är inte en belöning för att man slutar arbeta. Den är en rättighet man har tjänat in genom ett helt yrkesliv.
Är det inte dags att pensionärerna säger ifrån? Är det inte dags att vi gemensamt kräver att våra intjänade pensioner behandlas med samma respekt som lönen vi en gång avstod från?
Vi har arbetat, betalat skatt och varit med och byggt det här landet. Vi ska inte behöva acceptera att vår ekonomiska trygghet försämras eller att vi behandlas som andra klassens medborgare när vi lämnar arbetslivet.
Det är dags att pensionärerna höjer rösten, organiserar sig och kräver rättvisa. För pensionen är uppskjuten lön – inte en allmosa från staten!
Kari Parman
Pensionär och samhällsdebattör
