Surfa – måste jag det?

Data för nybörjare var för svår. Kursen Data för skräckslagna likaså. Familjen pendlade mellan hopp och förtvivlan när mamma försökte lära sig datorn.

– Falsk marknadsföring! Det var ingen nybörjarkurs, alla i klassen var proffs!
Rösten i telefonen var upprörd. Efter många års tvekan hade mamma – Carin Erlandson, 70 år, – anmält sig till  en nybörjarkurs i datakunskap, eftersom det skulle vara roligt att kunna hålla kontakten med barnbarnen som bor utspridda i Sverige. Eller åtminstone lära sig innan de gör det. Och hon hade ju hört de hurtiga utropen om att »Alla kan lära sig data!« och sett bilder på glada seniorer som vittnar om hur datorn berikar deras liv. Ibland kan man nästan tro att varenda 70-plussare sitter och surfar hela dagarna.

Nu hade hon kommit hem från första kurstillfället som hade varit en omskakande upplevelse: En datormus som man skulle dra runt på en liten matta (inte lyfta upp i luften), små timglas som dök upp när man minst anade det (eller förstod varför), och en maskin som inte gick att stänga av med en vanlig knapp. Allt det kunde de andra redan och det var därför mamma inte tyckte att kursen gjorde skäl för namnet.
– Jag hade inte skuggan av en chans. Om man inte vet hur man startar datorn lär man sig inte så mycket, säger hon lakoniskt.

Men en sak lärde hon sig, min mamma som var ett begåvat barn, lärarnas gullegris och vars skolgång präglades av a och stora A. Hon lärde sig hur det är att vara sämst i klassen.
– Det var en väldigt nyttig erfarenhet. Jag kände mig som Pippi Långstrump som satt där och bara längtade efter rast. Plötsligt förstod jag hur det är, säger hon.

Var det genant?
– Nej, nej. Jag berättar ofta och gärna att det enda jag använder datorn till, är att damma den. Och det kan man göra när det uppenbarligen inte är begåvningen det hänger på. Mobiltelefonen till exempel har hon ju blivit riktigt haj på med tiden och nu kan vi barn få riktigt utförliga sms skickade till oss, i stället för  det standardmeddelande som en av oss lade in åt henne i början och som kom i retur vad man än frågade: »Hej! Hur mår du?« Svar: »KRAM!«. »Kan du hämta mig vid tåget klockan 16.00?« »KRAM!« Charmigt, men kryptiskt.

Efter att nybörjarkursen slutat i haveri tänkte mamma att till hösten, då tar jag nya tag. Och på hösten tänkte hon att till våren, då tar jag nya tag. Och så blev det höst och vår igen. I olika omgångar gjorde vi i familjen försök med privatundervisning och avlöste varandra när vi gav upp. Min egen taktik var att locka med hundsajter men mamma tyckte det var trevligare att ta med sig sin älskade blandrastik Frida ut på en promenad och träffa andra hundägare i verkliga livet. Förståeligt nog.

Till slut rann även våra tappra försök ut i sanden.
– Ni var hjälpsamma och stöttande, men lärde ut på olika sätt och det var väldigt frustrerande. Då tappade jag intresset helt.

Åren gick och barnbarnen växte, deras datakunskaper likaså, och mormor fick ge upp ambitionerna att inte bli omkörd. Men så ifjol fick mamma svullna ben och behövde stödstrumpor, men tyckte att affärernas utbud var så deprimerande. Pappa visade att det fanns andra stödstrumpor på nätet: färgglada, mönstrade och framför allt roliga varianter som inte bara är ett nödvändigt ont att ta på sig.
– Då kände jag ett behov av att själv kunna beställa strumpor på nätet, säger mamma.

Så hon letade upp en ny kurs.
»Blir du livrädd vid åsynen av en dator? Ingen fara, vi hjälper dig att bekanta dig med datorn och dess funktioner så att du snart kan se den som en vän.« Kursen Data för skräckslagna lät perfekt och i höstas satte sig mamma i skolbänken igen, den här gången med pappa som moraliskt stöd.
– Läraren var mycket pedagogisk, all heder åt henne. Hon sade något bra, nämligen att vi skulle hitta ett sätt att göra saker på och sedan hålla fast vid det. Så om jag har mina stödanteckningar bredvid mig vet jag faktiskt hur man startar en dator. I alla fall ABFs datorer i Kungälv, säger mamma.

Vad behövde du hjälp med?
– Ställ inga dumma frågor nu Åsa. Allt – jag behövde hjälp med allt.
Varje lektion pågick i tre timmar med »alldeles för kort kaffepaus« och efteråt kände sig mamma som överkörd av tåget. De andra satt och testade sig fram men inte hon.
– Nej, varför ska man göra det när det finns så mycket roligare saker att göra? Som att läsa tidningen till exempel.

Så hur är det egentligen? Är det åldern, kapaciteten, behovet eller något annat som brister? Vi funderar tillsammans och stryker ett streck över den ena förklaringen efter den andra:
Åldern? Visst kan det bli svårare att lära sig nya saker, å andra sidan har hon lärt sig andra tekniska saker förut som att hantera nya hushållsmaskiner och sin mobil.
Kapaciteten? Nej, den är det inget fel på. Visserligen har teknik aldrig varit hennes starka sida, men det har ju gått förut (se ovan).
Behovet? Min mamma föddes i början av 40-talet och har alltså levt nästan hela sitt liv utan datorer. Inte så konstigt att det tar emot att sätta sig in i en helt ny värld, som man har klarat sig utan. En av mammas favoritanekdoter är när jag misslyckades med att spara ett telefonnummer i min nya, smarta mobil och hon erbjöd mig en penna och ett papper.

Till slut ställer mamma ner kaffekoppen och ringar in det:
– Du förstår Åsa, jag vill ju inte. Intresset är obefintligt.

Så det du behöver, är en kurs som heter Data för ovilliga?
– Kanske. Men det får bli nästa höst. Eller vår.

Text: Åsa Erlandson

redaktionen@veteranen.se

Kommentera