Så klarar vi coronatiden
Leva & uppleva | isolering
Herdis Molinder Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Så klarar vi coronatiden

Inte vara där det är mycket folk, inte träffa barn och barnbarn, inte träffa vännerna. Hur tar man sig igenom det här? Vi har pratat med fyra seniorer.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2020-06-03

Herdis molinder disputerade i medicinsk vetenskap som 74-åring och debuterar som författare nu som 94-åring. Boken kom ut i mars och heter Mina första 94 år. En allmängiltig ”klokbok” med reflektioner från Herdis långa liv.

Varit väldigt ledsen

– Men det var ju sån otur att boken skulle komma ut precis när allt i samhället bromsade in. Det blev inget releaseparty, ingen intervju i TV4:s soffa, ingenting. Jag har varit väldigt ledsen för det. De intervjuer som gjordes innan handlade så mycket om mig, nu skulle äntligen boken få komma fram trodde jag.

”Helt annorlunda”

Herdis har varit med om många kriser genom sitt långa liv, som tidigare epidemier och andra världskriget, men tycker inte att något egentligen går att jämföra med det som händer nu.

Jag tycker att det är dötrist!

– Det här är något helt annorlunda. Det svåra när man ska hålla sig i karantän är att få någon som helst stimulans. Jag är väldigt social av mig och brukar träffa vänner och familj och gå på teater. Nu är allt det helt borta i ett enda slag.

Måste anstränga sig

Men häromkvällen umgicks hon ändå med en granne, fast på ett nytt sätt.
– Vi träffas inte heller just nu eftersom både hon och jag tillhör riskgruppen. Men vi bestämde att vi skulle äta middag tillsammans halvsju, fast var och en på sitt håll. Vi klädde upp oss och öppnade en flaska vin och sedan skålade vi via FaceTime. Det var riktigt trevligt. Bara det här att man klär om gör att det blir en annan känsla. Man måste anstränga sig även när det känns motigt.

En väckarklocka

Det har varit lite av Herdis motto genom livet. Att anstränga sig och se till att livet blir så bra det kan bli, inte bara sitta och vänta.

– Jag hade en sån där aha-upplevelse en gång när jag ringde ett av mina barnbarn och sa att ”du har inte hört av dig på länge”. ”Nej, och du har inte heller ringt”, svarade hon då. Det blev en väckarklocka för mig, att det hänger precis lika mycket på mig som på dem runt omkring.

Det eviga sms:andet nu för tiden tycker hon är en tråkig utveckling. Ingenting kan ersätta ett riktigt samtal med en annan människa.

– Att prata med varandra är A och O, det finns inget som går upp emot det.

Hjälp av familjen

Två av barnen och flera barnbarn hjälper henne med handling och ärenden just nu.

– De kommer hit med kassen, jag swishar dem pengar, det fungerar väldigt bra. Men jag umgås inte med någon just nu, det är dötråkigt. Det är möten med andra som brukar vara den där lilla extra energin i tillvaron. Men det är en nåd att jag har fått vara frisk, att jag fortfarande kan röra mig så bra och att jag kan ta till mig både musik och litteratur. Och så får man ringa någon när man känner sig ensam.

Ser framåt

Lite trist är det också att inte få åka till landstället på Fårö och se blåsipporna blomma nu på våren.

– Men jag tror att vi får finna oss i det här fram till sommaren. Sen hoppas jag att allt det här har lugnat sig och att det fortfarande finns några bokhandlare som vill ha lite författaraftnar då…

 

Gunvar Grevstig, 79 år: ”Dagarna går ganska fort”

Gunvar Grevstig och hans hustru Mona bor i Malmö. Än så länge tycker Gunvar inte att det är så farligt, det här med isoleringen.

– Jag tycker faktiskt att dagarna går ganska fort. Vi tar vara på rådet att man ska vara utomhus en stund varje dag. Jag har till och med spelat golf någon dag, det är ganska idealiskt för man är ute och man är inte nära varandra.

Jobbigt att inte veta

Som ordförande i SPF-föreningen Triangeln pratar han ofta med andra medlemmar. En del tycker att det är betydligt jobbigare med isoleringen och att alla aktiviteter för närvarande ligger nere.

det jobbiga är att ingen vet hur länge det ska vara.

– Och det är klart att det är, men det får bli mer läsning och korsord hemma istället. Det blir det för mig, och lite mer tid framför datorn också. När man inte har återkommande fasta uppdrag ger det möjlighet till lugnare dagar och lite återhämtning. Men det jobbiga är att ingen vet hur länge det ska vara.

Digitala möten

Nyligen var Gunvar på distriktets årsstämma, som för första gången hölls digitalt.

– Det fungerade riktigt bra, de som var med och ordnade hade arrangerat det hela väldigt bra.

Något som är viktigt i dessa speciella tider tror Gunvar är att man håller fast vid en struktur på dagarna, så att inte allt flyter ut.

Bra start på dagen

– Till exempel så är det ett inslag på SVT varje förmiddag klockan tio över nio där Sofia har gymnastik man kan vara med på hemma i sitt vardagsrum. Det är väldigt bra. Jag rekommenderar det verkligen. Samma tid varje dag är ett bra sätt att komma igång med dagen

Lars Höglund, 77 år: ”Tänk att ett litet virus kan orsaka det här”

Lars bor i Göteborg och är med i SPF Seniorerna Ullevi. Det som är tråkigast just nu tycker han är att allt, precis allt, som har med mänsklig kontakt är inställt.

Betyder mycket

– Vi brukar ju ha möten och andra aktiviteter med föreningen, men just nu kan vi inte göra någonting. Vi har skickat ut e-post till alla som har tillgång till mejl där vi talade om att vi finns tillgängliga om någon vill prata eller behöver hjälp med något. Men vi har runt 200 medlemmar som inte har någon mail. Då bestämde vi i styrelsen oss för att ringa runt till alla dem. Alla jag ringde till blev så glada att vi hörde av oss. Ett mänskligt samtal betyder mycket nu, när folk sitter ensamma hemma.

Håller fast vid rutiner

Glädjande nog hade i princip alla Lars ringde runt till redan den hjälp de behövde av släktingar eller grannar.

Än så länge tycker Lars ändå att det går relativt bra med isoleringen. Personligen försöker han hålla fast vid sina rutiner, att gå ut och gå men hålla avstånd.

Ett mänskligt samtal betyder mycket nu, när folk sitter ensamma hemma.

Saknar barnbarnen

– Det är väldigt tråkigt att inte träffa barn och barnbarn. Man saknar att träffas, man saknar kramarna. Ibland får vi lite matleveranser av en dotter. Då ser vi henne lite på avstånd i alla fall. Men den här biten är svår tycker jag. Tur ändå att vi kan ha digital kontakt varje dag.

Liv kommer att förändras

Lars oroar sig också över hur det blir i framtiden om det här drar ut på tiden.

– För många förkortas livet, men för ännu fler kommer livet att förändras i och med det här. Den här jakten på effektivitet vi har i samhället har skapat en massa problem.

Kanske för det gott med sig

Lars funderar också en hel del över de olika strategier som olika länder har anammat i den här krisen.

– De länder som stänger in folk i månader, det kan ju inte vara bra? Det måste leda till både fysisk och psykisk ohälsa, jag tror att det där slår tillbaka sen. Men det är ju oerhört att ett litet virus kan sätta hela världen i brand på det här viset. Det är en av baksidorna med den globala värld vi byggt upp antar jag. Vi får hoppas att vi rider ut det här hyfsat snart. Kanske att det också för något litet gott med sig, att vi vågar visa lite mer att vi faktiskt bryr oss om varandra och gärna vill hjälpa om vi kan.

 

Inger, Malmö: ”Min man har corona”

Många pratar om rädslan att bli sjuk, och hur man håller sig borta från allt. Men många är redan drabbade och lever mitt i corona-epidemins centrum. Som Inger i Malmö, som vill vara anonym.

– I mitten på mars tyckte min man och jag att nu får vi hålla oss lite undan på grund av coronan. Vi är ju i riskzonen. Efter bara några dagar blev han sjuk. Han blev sämre och sämre, efter en vecka fick han åka in. Vi satt en hel dag i ett eget väntrum för att de skulle kolla om det var corona han hade. Det var det.

Elva dagar på sjukhus

Elva dagar blev mannen kvar på sjukhuset. Sedan ringde de och sa att han kunde åka hem, även om han ännu inte var frisk.

– De tyckte att han kunde tillfriskna hemma, det gick inte att han låg och tog upp en plats i vården längre när han kunde klara sig själv.

Inger kände sig orolig över om hon själv verkligen hade haft corona och därmed gick säker nu.

Sannolikt smittad

– De på sjukhuset sa att jag med största sannolikhet hade haft det. Jag hade haft förkylningssymptom och de menade att jag omöjligen skulle kunna ha levt så tätt inpå min man utan att bli sjuk. Men jag vet inte. Jag hade ju inga allvarliga symptom.

Ställer in mat

Dagen innan vi pratar kom Ingers man hem från sjukhuset. Hon har delat upp deras trerummare i två, han får ligga i sovrummet, hon i arbetsrummet. Hon har satt ett bord innanför dörren i sovrummet där hon ställer in mat till honom.

Det var mycket värre när han var på sjukhuset och jag inte kunde åka dit.

– Vi har bara en toalett så den måste jag också använda. Men jag tvättar mig och borstar tänderna i köket. Och tvättar och torkar av härhemma hela tiden.

Lång karantän

När hennes man slutat hosta och inte längre har några symptom väntar ytterligare två veckor i karantän för att vara helt säker på att smittan är borta.

– Det är ganska långt, men jag tycker ändå att det går bra. Jag går ut en promenad med min dotter varje morgon, vi håller avstånd ordentligt men kan ändå prata med varandra. Och så har vi en balkong här hemma. Än så länge är det lite kallt på den men jag tänker att där kanske vi kan sitta så småningom.

Mycket lugnare

– Just nu känns det faktiskt inte så jobbigt, nu är det bara att vänta ut det. Det var mycket värre när han var på sjukhuset och jag inte kunde åka dit. Och jag ville inte heller ringa och störa personalen stup i kvarten så ibland var jag väldigt orolig över hur han mådde. Nu känns det mycket lugnare.

 

Inga-Lisa Sangregorio, 83 år:”Bara de inte förbjuder mig att gå ut”

Inga-Lisa Sangregorio är ”den arga 83-åringen” som skrev den uppmärksammade boken Blåsningen om vårt pensionssystem. Hon blev också Årets Senior förra året, framröstad av er läsare. Nu sitter hon hemma. Som alla andra.

Mår bättre än på länge

– Men för mig är det inte så stor skillnad. Jag har ju varit frilans i över fyrtio år så jag är van att sitta hemma och arbeta på egen hand. Dessutom mår vi bättre än på länge nu, min man och jag. Han var sjuk här i vintras och då var det jobbigt. Och jag gick för flera år sedan igenom en tuff cancerbehandling. Då mådde inte heller jag något vidare. Men nu mår vi bra, fast vi håller oss hemma förstås.

En lång promenad runt sjön i närheten tar hon dock varje dag. Många regler är hon beredd att följa, men skulle man förbjuda henne att gå ut så vete katten…

Galenskap

– Det är ju så olika hur man agerat i de olika länderna nu. Vi jämför ju en del med Italien eftersom min man kommer därifrån. Jag tycker att det är galenskap att förbjuda människor att gå ut över huvud taget och skicka poliser på dem som gör det. Jag hoppas verkligen att det inte blir så här, för vem som helst skulle ju bli sjuk av att sitta inne i flera månader. Till och med när jag gick igenom min cellgiftsbehandling tvingade jag mig själv att gå ut varje dag, hur trött jag än var. Och jag mådde alltid lite bättre efteråt.

Missar högtider

Inga-Lisa har barn och barnbarn som bor i närheten, men de har inte träffats på ett tag nu.

– Det är lite trist, för det har varit flera födelsedagar och annat som vi inte kunnat vara med och fira. Men några har varit lite förkylda och krassliga och då vågar man ju inte. Ja, och så är det ju sagt att de inte ska träffa oss nu, för smittrisken. Min man är 89 och har hjärtflimmer och pacemaker, så vi tillhör ju riskgruppen i allra högsta grad. För hans skull finner jag mig också i råden.

jag är van att sitta hemma och arbeta på egen hand

Ändrat beteende

Hon har märkt att människor ute står ett par meter ifrån varandra nu om de samtalar.

– Jag tror att många såg Agnes Wold när hon var hos Skavlan och pratade om droppsmitta. Det går ju inte att tänka på något annat nu.

Beställde på nätet

Nyligen behövde maken ny medicin. Inga-Lisa var inte jättepigg på att åka till centrum, men så kom hon på att man ju kunde beställa från Apotea.

– Det fungerade hur bra som helst, ett litet klick och två dagar senare var medicinen här i brevlådan.

Inte värdigt

Det allra mest obehagliga med corona och hela situationen tycker Inga-Lisa är att en del gamla nu får dö på egen hand, utan att de anhöriga får komma till dem.

– Jag har sett inslag på tv från Italien, med döende människor på britsar på sjukhusen, utan någon som är hos dem. Alla ska vi dö av något, men det där är inte en värdig död.

Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Margareta Bloom Sandebäck (om inte annat anges)

Citat från webben

Detta med ständigt, ständigt Coronatjat håller på att knäcka många av oss gamla. Vi blir bara grubblande! Det hjälper ingen! Vi måste leva nu! I morgon är det för sent!
JAN BERKESKÄR, OSKARSHAMN

Jag klarar mig bra genom att hålla social distans men jag oroar mig för att sjukvården inte kommer mäkta med om inte alla tar ett eget ansvar.
KATARINA 70+, ÄVEN LEG SJUKSKÖTERSKA

Börjar lessna på alla nyhetssändningar om corona men inser dock att det är nödvändigt att folk förstår det allvarliga i situationen – även president Trump. Tacksam att jag bor i Sverige.
Hurraaa för all sjukvårds- personal!!!
DIGITAL KRAM TILL ALLA / ULVI

Känner mig trygg i detta land och med regeringens och Folkhälsoinstitutets rekommendationer.
ANNE-MARIE KLEVEBÄCK

Men va sjutton den enda inskränkningen är ju att under en tid skära ner på sociala möten. Hur skulle det vara att sitta instängd i en våning i Spanien och få polisen på sig om man går ut?
SUSANNA CHAPMAN

Dölj faktaruta
Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2020-06-03
senioren-nr-4
Artikeln är hämtad ur Senioren nummer 4 / 2020. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Seniorerna och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas