Fråga För 2 år sedan fick mitt äldsta barnbarn, nu 10 år, diagnosen Aspergers syndrom. Det var naturligtvis jobbigt men samtidigt ger det henne en chans att få den hjälp och det stöd hon behöver för att få ett bra liv.
Det som för mig blivit väldigt jobbigt är att jag förstått att det troligtvis är genom mig hon fått detta funktionshinder. Man anser ju att det är ärftligt.
Jag har läst en hel del om Aspergers syndrom efter att vi fick beskedet om barnbarnets diagnos och många pusselbitar faller på plats varför livet gestaltat sig som det gjort för mig.
Jag blir ledsen och vet inte hur jag ska hantera relationen till min son, som är far till barnet. Han tycker att det mesta jag gör är fel för han har ”upptäckt” hur ”Aspig” jag är.
Jag försöker tala med min man men han slår bort allt. Men han har vid tidigare tillfällen, innan vi visste något om barnbarnet, tyckt att jag verkar ”sjuk”.
Tankarna snurrar i huvudet och jag känner mig ganska nedstämd. Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare.
Inga-Britt
Svar Kära Inga-Britt! Samtidigt som en diagnos kan vara chockartad, kan det vara en tröst att få en förklaring till de tillkortakommanden man kämpar med och veta att man inte är ensam om dem.
Diagnosen kan hjälpa både en själv och omvärlden att se på svårigheterna med större förståelse och ömsinthet.
Men den får inte användas som skäl att sluta lyssna. Vi har alla rätt att bli tagna på allvar och bli lyssnade till med intresse och nyfikenhet.
Om din sondotter har ärvt sin Asperger av dig, bjuder du på något viktigt när du känner igen dig och ser hur ditt liv har påverkats av sjukdomen. Du kan försonas med din sjukdom. Och du får dela ditt öde med din sondotter.
Så länge det inte smittas av skuldkänslor kan detta vara mycket berikande för er båda.
Nu vet jag inte riktigt vad som i första hand plågar dig. Är det att ditt barnbarns Aspergerdiagnos har:
a. fött en obekräftad misstanke att du själv lider av Aspergers syndrom? Och där yttranden från din son och man om att du är ”Aspig” eller ”sjuk” har spätt på farhågan. I så fall kan det vara värt att kolla misstanken med din husläkare.
b. gett din son och man möjlighet att avvisa dig med hänvisning till ”Aspighet” när du framför avvikande eller obekväma meningar? Då kan det vara värt att tala med dem om hur det känns att bli avspisad i så svepande ordalag – och att du vill veta vad de upplever som ”sjukt”.
c. gett upphov till skuld- och vanmaktskänslor? Kolla med dig själv i vad mån du blir självupptagen i dina omsorger och tappar fokus på hur sondottern har det. Sedan kan du kolla med din son, om det är detta han avvisar och upplever som ”Aspigt”.
Med hopp om att detta kan ge något uppslag att gå vidare med.
Mikael Curman
