När Birgitta Gunnarssons vuxna barn startade en novellklubb bestämde sig Birgitta för att också vara med. Trots att hon aldrig tidigare haft några tankar på att skriva. Det gav henne blodad tand och förra året debuterade hon.
i skrivartagen.
Det sägs att ungefär 1 av 3 svenskar drömmer om att bli författare. Få tar tag i att konkretisera drömmarna och ännu färre lyckas bli utgivna författare. Men är åldern ett hinder? Absolut inte om du frågar Birgitta Gunnarsson som nu lever författarliv och just har släppt sin andra roman.
Birgitta är utbildad sjuksköterska och har arbetat som nattsjuksköterska inom äldrevården i många år innan hon gick i pension för fyra år sedan.
– Det var helt oplanerat att jag skulle bli författare. Till skillnad från många andra som skriver har jag inte alls gått omkring i åratal med författardrömmar. Jag älskade visserligen att skriva uppsats när jag gick i skolan och jag har alltid tyckt om att formulera mig i skrift. Men jag har aldrig ens snuddat vid tanken på att skriva ”hittepå” – inte före novellklubben.
Två av Birgittas barn är svensklärare och bestämde sig för några år sedan för att utmana varandra i att skriva korta berättelser och ge feedback till varandra. Novellklubben utvecklades snabbt till att bli ett familjeprojekt då ytterligare en dotter anslöt sig och efter ett tag tyckte Birgittas son att även hon borde vara med.
– Tanken kändes rätt främmande först men jag tänkte att jag kunde prova i alla fall. Och sedan var jag fast! Jag var inte alls beredd på den enorma skrivglädje som vaknade. Att fantisera, hitta på och sätta ord på alla möjliga olika historier i den där lilla familjegruppen, där min bror också kom med efter ett tag – det var så otroligt kul!
När Birgitta väl börjat skriva gick det inte att sluta.
– När novellklubben upphörde efter ett par år bestämde jag mig för att fortsätta utveckla några av karaktärerna jag använt i novellklubben och se om det skulle gå att få ihop en bok. Det resulterade så småningom i det manus som nu har blivit romanen Ett liv i färg. Jag har alltid varit intresserad av relationer och mänskligt samspel så det är framför allt det jag skriver om.
Jag har ju massor av egna erfarenheter att ösa ur
Men resan från ett färdigt manus till att bli antagen av ett förlag och få ge ut boken tog – som för de flesta – lång tid.
När Birgitta till slut skrivit inte mindre än tre manus hade hennes dotter Sara Molin, som tidigare startat familjens novellklubb, debuterat som författare. Hon uppmuntrade Birgitta att skicka in sitt senaste manus till fler förlag när de första inte nappade.
– Både det första och det andra manuset blev refuserade av de förlag jag hade skickat dem till. När det tredje såg ut att gå samma väg var jag rätt missmodig. Men min dotter gav förslag på ytterligare några förlag att skicka till. Jag gjorde så, ärligt talat med rätt lite hopp, men redan efter tolv dagar ringde en förläggare från förlaget Modernista och sa att de hade läst manuset, tyckte om och ville ge ut det!
Debuten som författare tyckte Birgitta kändes både kul och overkligt.
– Det är en rätt märklig känsla, att andra människor ska läsa det jag har suttit och plitat med. Sedan överraskades jag av att få så mycket positiv respons. Bland annat kom min debutbok Så länge hjärtat kan slå med i Akademibokhandelns ”Låna och läs” förra året.
Att hon debuterade efter pensionsåldern upplever Birgitta som positivt.
– Att prata om livsvisdom kanske låter förmätet men jag har ju massor av egna erfarenheter att ösa ur.
Och författarlivet fortsätter i allra högsta grad.
– Jag håller på och redigerar ett tredje manus som redan är antaget av förlaget och ska bli bok någon gång nästa år. Och så skriver jag på nya saker där jag hoppar mellan ett par olika skrivprojekt.
Text: Jennifer Berglund
