Den första doldisen som Lars Svensson presenterade var Gerda Lundeqvist. Den kvinna som 1923 blev chef för Helsingborgs Stadsteater. Faktiskt Sveriges första stadsteater. Tillsammans med Torsten Hammarén ledde hon teatern fram till 1926. Där hon bl.a. framgångsrikt regisserade Eugene O’Neills Anna Christie (~1923-24). Berömda är hennes rolltolkningar av Ibsens och Shakespeares stora kvinnoroller; som hennes kritikerrosade Lady Macbeth och drottning Gertrude i Hamlet och som Fru Allving i Gengångare. Hon var verksam professionellt i 60 år i över hundratalet roller. Men saknade tydligen applåderna, det framkom av den historia Lars berättade om ett tillfälle när Karl-Gerhard uppmärksammade henne bland publiken. Hon lär ha ringt till Karl-Gerhard och bett om att få sitta i publiken varje kväll. Bara för att få återuppleva publikens uppskattning.
Ingmar Bergman kan man väl knappast kalla för en doldis. Men det var han när han 1944 kallades till ny teaterchef på Stadsteatern. Då var han bara tjugofem år och teatern var lite på dekis. Så till den milda grad att den hotades av nedläggning. Men det lät sig inte herr Bergman påverkas av. Raskt avskedade han ensemblen och anställde bl.a. Erland Josephsson, Åke Fridell, Annika Tretow och Birger Malmsten. Att det gick bra för den unge regissören är välkänt för oss alla. Men för en del av den avskedade ensemblen gick det inte särskilt bra. En av Bergmans sista pjäser ”Rabies” blev en formidabel succé, liksom filmen Hets, som tillkom under hans år i Helsingborg. Tyvärr blev det inte fler gästspel på vår teater, trots att han lovat att återkomma när Lars Svensson blivit teaterchef. Men han behöll i alla fall kontakten med nordvästra Skåne inte minst i några av sina filmer.
Visste ni att Lars-Erik Larsson, vår store tonsättare, var bosatt i Helsingborg? I alla fall visste inte Lars bänkgranne det när Helsingborgs symfoniorkester framförde att av Larssons verk, med honom själv på plats. om tonsättare är Larsson mest känd för sina orkesterverk men skrev även kammarmusik, verk för piano och romanser. Han skrev också musik till 22 filmer och även några schlagermelodier. Sitt internationella genombrott som kompositör fick Larsson genom uppförandet av Sinfonietta för stråkorkester vid en festival i Florens den 5 april 1934 där den ägnades stående ovationer.
Hans mest spelade och älskade verk är troligtvis Förklädd gud för kör och orkester till text av Hjalmar Gullberg och Pastoralsvit. Naturligtvis också Obligationsmarschen, inte att förglömma. Den blev för övrigt den norska motståndsrörelsens marsch. Texten skrevs av Alf Henriksson, som han hade ett långt samarbete med. ”Går du med efter obligationer/Har du hört vilken ränta vi får/Vi ska skramla till flera miljoner/Vi ska tömma vår spargris i år.” Att pengarna skulle användas till att ”gjuta kanoner” och ”ladda patroner” framgick av den fortsatta texten.
Så avslutade Lars Svensson sitt mycket trevliga kåseri med att presentera Sigurd Björling. En basbarytonsångare av mått. Han debuterade vid Kungliga Teatern 1936 som Alfio i På Sicilien, och sjöng där i mer än 30 år. Han framträdde som gäst på Metropolitan i New York och även i bland annat Milano, Wien, Paris, München och London. Björling sjöng Wotan i Bayreuth 1951, och var i utlandet mest känd som Wagnersångare. Han hade också ett gott samarbete med Birgit Nilsson, trots hennes ganska häftiga practical-joke. Trots namnet och sångarbegåvningen var han inte släkt med Jussi.
