Hur skulle det vara att ha morfars mormors brudklänning hemma i garderoben? Det vet Ingegerd som förvaltar släktens textilklenoder. – Det är fascinerande att ha kvar klädesplagg från en släkting som föddes för tvåhundra år sedan!
När jag ringer Ingegerd Ekström Höglund är hon precis på väg ut med grannens hund. Jag berättar att jag hört talas om hennes antika brudklänningar och frågar om hon har lust att visa upp dem för Seniorens läsare. Ingegerd bestämmer sig snabbt.
– Ja, jag har ju faktiskt ett helt skåp fullt av både kläder och andra äldre textilier som jag ärvt. Och det är bara roligt om fler är intresserade av den här kulturskatten.
Jag ställer gärna upp!
Allra roligast vore det om textilierna kunde visas upp för dem som är intresserade, och inte behövde ligga undangömda här inne i skåpet.
Hemma hos Ingegerd i kedjehuset i Hjärup är det mycket som minner om gamla tider. Här finns vackra vävnader i röllakan, gammalt tenn, antikt porslin och allmogeskåp som gått i arv i släkten. Men på väggarna hänger också väldigt fina naturmålningar signerade av hennes framlidne make konstnären Ralph Höglund, en modern vävnad från Egypten och i fönsternischerna står härliga keramikfigurer skulpterade av deras dotter Cecilia. Det är ett levande hem fullt av växter och spännande föremål. Ingegerd gläntar försiktigt på dörrarna till det stora linneskåpet…
– Så här har det sett ut på hyllorna i över hundra år; travar med märkta linnehanddukar, manglade lakan, broderade dukar, knypplade spetsar och så de gamla brudklänningarna. Linneskåpet har stått i mitt barndomshem i Yxnaholma, och frågan är om någon av mina döttrar kan få plats med det stora skåpet i framtiden. Det vore kanske bättre att låta något museum eller en hembygdsförening ta hand om det, för jag hoppas ju att den här kulturskatten kan bevaras. Allra roligast vore det om textilierna kunde visas upp för dem som är intresserade, och inte behövde ligga undangömda här inne i skåpet.
Brudklänningarna berättar en historia om flydda tider
Ingegerd är kultur- och samhällsengagerad, och inte bara nyfiken på livet från förr utan även nutiden.
Hennes mor, Astrid Ekström, var den verkliga entusiasten när det gäller att bevara och dokumentera. Hon hade till och med ett veckolångt besök av Nordiska muséet 1965 som fotograferade av gamla textilier hemma på gården, men brudklänningarna brydde de sig inte om.
Fast frågan är om inte just brudklänningarna är det mest fascinerande av linneskåpets alla skatter. De berättar en historia om flydda tider. Och mor Astrid har prydligt antecknat både namn och årtal på dem som burit dem, och nålat fast lapparna i plaggen.
Ingegerd Ekström Höglund
Född: 1941
Bor: Hjärup, Skåne
Familj: Döttrarna Charlotte och Cecilia med familjer
Yrke: fd universitetsadjunkt vid sjukgymnastikutbildningen i Lund
Intressen: konst, litteratur, trädgård, djur.
Föredrag och mannekänguppvisning
År 1972 höll Astrid ett mycket uppskattat föredrag vid Höörs husmodersförening som inkluderade en mannekänguppvisning. Hennes manus med alla detaljer om material och tillbehör till de fem generationernas klänningar finns också sparat.
– Ja, jag är lite som mor när det kommer till att bevara saker för framtiden. Det är ju en viktig historia. Jag håller till exempel på att skriva ner mina minnen från 1941 fram till 1962. Det blir många detaljer och roliga händelser om hur det var att växa upp på en bondgård. Jag beskriver alla personer jag kommer ihåg – släktingar, vänner, lärare och andra jag träffade. Till och med mina husdjur har fått ett eget kapitel. Mina upplevelser av både vardagslivet hemma på gården, skolan, dansställen och andra platser jag besökte är viktiga för berättelsen. Det är roligt att tänka tillbaka och upptäcka att man kommer ihåg mer efter hand. Jag går en skrivarkurs på Senioruniversitetet i Lund och fortsätter där att utveckla mitt skrivande av minnen. Bilder är också viktiga för att visa hur det verkligen var. Tanken är att det ska bli en bok till mina barn och barnbarn.
Äldsta klänningen från 1844
Ingegerd har förberett genom att plocka fram brudklänningarna och para ihop dem med rätt utstyrsel. Sjalarna finns kvar, men inte de eventuella sidenband och färgglada blommor som var vanliga till de mörka dräkterna. Först ut att fotograferas blir den äldsta klänningen som är från 1844.
Det fina uterummet på baksidan av huset blir en utmärkt fotoateljé när vi flyttar lite på de stora krukväxterna. Vi jämför klänningarna med de svartvita bilderna från 60-talet och de bröllopskort som finns sparade.
– Den här svarta klänningen bar min morfars mormor Magdalena Nilsdotter från Bosjökloster när hon gifte sig med Lars Jacobsson från Västra Nyrup. Se vilka underbara färger sjalen har – den hade man ju kunnat använda i dag. Det hör också till en tunn, elegant broderad klut som skulle knytas runt huvudet och en matchande krage. Att klänningen skulle bäras med förkläde syns eftersom tyget mitt fram är av sämre kvalitet. De var sparsamma på den tiden!
Brudklänningarna var oftast svarta på 1800-talet, liksom kvinnornas andra högtidsdräkter.
Dyrt att låta avporträttera sig
Det här var före fotokonstens genombrott så vi vet inte hur brudparet såg ut. Magdalena blev 98 år och levde långt in på 1900-talet – så säkerligen fick hon chans att fotografera sig senare i livet.
När Ingegerds morföräldrars föräldrar gifte sig på 1860-talet började fotograferna precis etablerade sig i Sverige och antalet fotoateljéer växte snabbt. Men fortfarande var det dyrt att låta avporträttera sig – och det var långt ifrån alla som hade råd. Deras bevarade porträtt är från 1890-talet. Ingegerds förfäder hade stora gårdar med anställda och får anses haft det bra ställt även om det var allmogehem.
Tvådelad klänning i taftsiden
I tre generationer på 1800-talet fick familjerna i V Nyrup dock endast ett barn, och det har säkert bidragit till att brudkläderna och de andra textilierna blivit kvar och inte skingrats vid arvsskiften.
– Brudklänningarna var oftast svarta på 1800-talet, liksom kvinnornas andra högtidsdräkter. Det var inte förrän runt sekelskiftet som de blev vita, och den nya traditionen började förstås i städerna. På landet levde traditionen med svarta brudklänningar fortfarande kvar en bra bit in på 1900-talet.
En efter en lyfts klänningarna försiktigt fram för fotografering. Det är mormors mor Cecilias vida tvådelade klänning i taftsiden, morfars mor Johannas snäva blusliv med svarta spetsar och mormor Olgas sidenklänning med broderade paljetter och en vacker rosensjal till.
Mer vågat och brudklänningarna kunde vara korta
Snart närmar vi oss modernare tider när klänningarna skulle vara ljusa, släpen långa, slöjorna bredare och brudbuketterna stora. Ingegerds föräldrar Astrid Larsson och Hans Ekström gifter sig 1936. Och självklart finns den här klänningen också med i samlingen. Den är crèmefärgad och köpt färdig på BeKå i Malmö. Brudkransen hade hennes gudmor Karna Lindahl gjort och slöjan var hennes mors från 1902. Till och med Astrids moderna underkläder i silkestrikå finns bevarade!
– När jag själv gifte mig med Ralph 1968 var modet mer vågat och brudklänningarna kunde vara korta, men jag föredrog ändå en lång klänning. Den var vit och av materialet matlassé köpt på Elidas modevaruhus i Lund. Stommen till myrtenkronan var min mormor Olgas från 1902 medan slöjan köptes ny tillsammans med brudklänningen.
Klänningar som fluffiga gräddbakelser
Vi hoppar över 70-talet då många var vardagsklädda på bröllopen och 80- och 90-talen med klänningar som fluffiga gräddbakelser, och kommer istället in på 2000-talet. Ingegerds dotter Charlotte gifte sig med sin Göran 2010. Som i många moderna familjer har man redan barn och väljer en borgerlig vigsel.
Brudklänningen är knälång i ett följsamt material och har en bekväm urringning. Vilken skillnad mot Magdalenas brudklänning fem generationer tidigare – mörkt ylle, hårt snärjd runt livet och med en krage som satt tätt mot halsen.
Ett stycke kvinnohistoria
Vi tackar för visningen av alla klänningarna, och avslutar med att citera Astrid från hennes manus till husmodersföre-ningen 1972: ”Varför jag har alla de här gamla sakerna och kläderna är inte min förtjänst ty det är saker och ting som jag fått i arv av mina förfäder att förvalta en liten tid för att sedan övergå till nästa generation”, och Ingegerd håller med.
– Precis så känns det för mig också. Det här är ett stycke kvinnohistoria och visar inte bara hur modet ändrats genom århundradena utan också hur kvinnans ställning förbättrats till att bli sin makes jämlike. Och jag undrar så vilka klänningar och kvinnoöden som ska adderas till den här samlingen i framtiden!
Text Cecilia Sandbring
Foto Håkan Sandbring samt privata
