Annat

Bra på att passa – sämre på att få bollen i mål

Publicerad 2009-11-04

Men att vara landshövding, som han var i Värmland i tolv år, och nu riksmarskalk – det är väl ändå att stå på barrikaderna, för sitt län och för sin kung?
– Jaja, säger han med sin välmodulerade stämma som bara ibland röjer hans värmländska ursprung.
– Men jag har haft ett slags adjutantroll i hela livet. Jag har varit viceordförande. Jag har varit regeringens sändebud i provinsen. Jag har varit kungens rådgivare. Jag började mitt liv i den offentliga världen som sekreterare i arbetsgrupper – och på något sätt har jag aldrig blivit något annat. Jag är en promemorieskrivare.

Inte så att han vill beklaga sig. Han har fått vara med om väldigt mycket, säger han.
– Men om jag ska vara lite öppenhjärtigt tillbakablickande kan jag nog ibland tycka att jag skulle ha drivit en del frågor hårdare, frågor som jag själv omfattade och föreslog – men som jag omedelbart backade tillbaka från när de inte föll i god jord. I den meningen har jag varit en som servar med idéer och förslag, aldrig kampanjgeneral. Jag är ganska bra på att passa, men jag är dålig på att få bollarna i mål.

Sedan skruvar Ingemar Eliasson elegant till sitt lite ödmjuka och blygsamma påstående med att säga att detta också gäller på fotbollsplanen, ”där jag gärna håller till”.
Om man då lite klentroget påstår att det väl ändå inte kan handla om dåligt självförtroende får man ett uppriktigt svar:
– Det gör det nog, ja.

Kramade Monica Z
Lite senare i samtalet i det vackra ämbetsrummet i Stockholms slott, där gyllentapeterna är äldre än själva slottet, talar vi om Monica Zetterlund, en annan värmlänning som gick långt i livet men som ibland hade svårt att tro på sin egen förmåga.
En själsfrände? Frågan blir hängande i luften. Jag ställer den inte.
Ingemar Eliasson var närvarande när Monica Z:s minnespark invigdes i hörnet av Surbrunnsgatan och Roslagsgatan i Stockholm för tre år sedan.
Så du kände henne bra?
– Vi har både dansat och kramats. Ja, jag kände henne väl ganska väl. Ja, väl och väl… Hon var en oerhört stor artist men hon ville inte erkänna det för sig själv. Hon jobbade ju med sitt självförtroende.

Ingemar Eliasson säger inte emot när jag säger att han nått väldigt långt från sin uppväxt under små förhållanden i den lite avlägsna byn Medhamn i Visnums-Kil i Värmland, en plats varifrån Vänern framstår som mycket mäktig. Nyfikenheten på vad som fanns bortom horisonten på detta innanhav har varit en av drivkrafterna i hans liv, brukar han säga.
Hans föräldrar drev en lanthandel.
– Det var smått och knapert. Den där lilla lanthandeln gick egentligen inte ihop förrän de blev pensionärer.

Obstinat och oppositionell
Föräldrarna var frisinnade liberaler, Bertil Ohlin var den store gestalten för familjen. Morfar, som dog innan Ingemar Eliasson föddes, var Staaff-liberal.
– Det demokratiska genombrottet och tillkomsten av folkpensionen tillhörde berättelserna i min barndom. Men jag var ju som så många samhällsintresserade unga människor rätt obstinat och oppositionell. Jag sa emot och ställde till en hel del bråk.

Så långt gick det att den blivande folkpartipolitikern, landshövdingen och riksmarskalken påstod sig vara både kommunist och revolutionär för att få fart på diskussionerna i familjen. En aning tvekade han kanske om sin partitillhörighet,  ”som en tvivlande själ väl alltid prövar det som han fått i sig med modersmjölken”.
– Samtidigt kände jag en väldigt stark sympati och trygghet i vad mina föräldrar sade. Men riktigt på det klara med var jag hörde hemma blev jag faktiskt inte förrän jag en gång hörde Gunnar Helén (folkpartiledare 1969-75) i en remissdebatt i radio.

Ingemar Eliasson, kungens oklanderligt opolitiske rådgivare, hejdar sig ett ögonblick.
– Nu är vi inne på politik, som jag egentligen inte borde tala om i det här rummet… Men jag kommer så väl ihåg att jag hörde Gunnar Helén tala om det öppna samhället och respekten för andra människor. Jaha, tänkte jag. Det är ju så jag tycker. Om detta är att vara liberal så är det väl det jag är…
Men sedan, på en fråga om folkpartiets fortsatta utveckling, säger han att det är ett ämne han skulle kunna tala om hur mycket som helst efter den 1 januari men att han nu måste lägga band på sig.

Rädd för all överhet
Det rådde aldrig någon tvekan om att Ingemar Eliasson skulle läsa vidare. Hans äldre syskon ”hade gått före i spåret”, och han ville själv gå i realskolan i Kristinehamn. Men de första åren där var de värsta i hans liv, säger han.
– Jag var rädd för all överhet, alla lärare. Det var hemskt långa dagar, att åka buss från landet in till stan och att sedan komma hem sent och vilja göra helt andra saker än att läsa läxor. Kompisar som jag hade haft i folkskolan hade jag ingen kontakt med längre, och kompisar som jag hade fått i realskolan kunde jag inte träffa på kvällar och helger.

Han hade inget läshuvud, säger han, men tog sin realexamen utan att behöva gå om någon klass. Han fortsatte till handelsgymnasium i Karlstad, ”för jag hade för mig att jag skulle bli något inom näringslivet”, upptäckte att han ville mer, kompletterade sina betyg, kom in på Handelshögskolan i Stockholm, blev civilekonom.
Efter några år som lärare och utredare i Hallstahammars kommun blev Ingemar Eliasson sekreterare och så småningom kanslichef på folkpartiet i Stockholm. Vid regeringsskiftet 1976 utsågs han till statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet och fyra år senare till arbetsmarknadsminister.

Hemskast näst realskolan
Hur var det att gå in som statssekreterare i en borgerlig regering efter fyrtio års socialdemokratiskt styre?
– Det var det hemskaste jag varit med om näst realskolan. Ingen hade ju någon erfarenhet. Min företrädare Allan Larsson hade lagt upp ett introduktionsprogram med långa föredragningar av de olika avdelningarna. Jag skrev dagbok för tidskriften Industria under den där veckan, så jag vet vad jag kände. På torsdagen eller fredagen skrev jag ”hur i … har jag hamnat här” och jag önskade att det där gömstället i min fars butik fanns kvar så att jag kunde gå och gömma mig.
Det redde upp sig så småningom, och en viktig lärdom fick Ingemar Eliasson med sig in i den fortsatta karriären:
– Skräm inte nya medarbetare genom att ge dem hela konceptet på en gång. Ta det lite pö om pö.

Uppdraget som landshövding i Värmland (1990 – 2002) betecknar han som det som passade honom bäst av allt han gjort i sitt liv. Han hade vad han anser vara en lämplig bakgrund för jobbet: erfarenhet av nationell politik, nyfikenhet, ett äkta intresse för människor. ”Både näringsliv och kultur ska ligga en varmt om hjärtat”.
Vid 64 års ålder utsågs Ingemar Eliasson sedan till riksmarskalk. Han låter förstå att han nog inte hade valt uppdraget självmant.
Var det ett uppdrag han helt enkelt inte kunde säga nej till?
–  Ja. Om man har varit ett slags samhällsarbetare och statschefen kallar in en under fanorna ska man ha hälsoskäl för att inte ställa upp. Men när jag tackade kungen för förtroendet var jag pretentiös nog att erinra om både hans och den gamle kungens valspråk. ”Plikten framför allt” och ”Med Sverige i tiden”.

Riksmarskalken är chef för det stora arbetslag som hovet utgör – 210 fast anställda, ytterligare mellan 400 och 500 på lönelistan.
– Det är en stor och rätt spretig organisation som omfattar allt från parkförvaltning till att servera vid kungens bord. Jag tycker att riksmarskalkens roll är att hela tiden påminna om att vi alla deltar i samma föreställning. Kungens uppdrag är att representera Sverige. Det ska vi hjälpa honom med, och då ska det vara rensat i rabatterna och snyggt brutna servetter, det ska vara ordning på ekonomin och det ska finnas kompetenta människor överallt.

Vid sidan av den övergripande arbetsledningen har Ingemar Eliasson uppfattat sin roll som att finnas till hands för kungen och den kungliga familjen som rådgivare och bollplank. När han berättar om vad riksmarskalken och hovet gör brukar han påminna om ett avsnitt i serien ”Herr Svensson”, som fanns i Nya Kristinehamnsposten när han var barn. I ruta ett frågar en gubbe  en annan vad herr Svensson egentligen gör. I ruta två svarar den andre gubben ”Han gör…” och i ruta tre kommer fortsättningen, ”…vad fru Svensson ber honom om.”

Tänker skriva något

Men när jag frågar Ingemar Eliasson om vad han är mest stolt över att ha gjort under sin långa karriär inom olika områden nämner han inte någonting från sin tid som riksmarskalk och inte heller någonting som han uträttat som landshövding, eller som utredare. Efter en ganska lång betänketid säger han att han är mest stolt över den promemoria om ungdomsarbetslösheten han skrev samma dag som Bertil Ohlin begravdes på sensommaren 1979. Den ledde till den borgerliga regeringens så kallade ungdomsgaranti.

Plikten, skyldigheten tar Ingemar Eliasson med sig in i pensionärstillvaron. Han tänker skriva något. Inte memoarer, understryker han. Snarare lite mer kåserande reflektioner.
– Ty om man har varit med om ganska mycket i ett offentligt liv, även om man inte varit med allra längst fram vid fronten, har man ett slags skyldighet att reflektera över det man varit med om.
Han tänker också, givetvis, umgås lite mera intensivt med sina tio barnbarn. Det äldsta är tolv, det yngsta några veckor.

Text: Kurt Mälarstedt
Foto: Örjan Björkdahl Ingemar Eliasson

Född: 1939 i Visnums-Kil i Värmland.
Karriär: Civilekonom, lärare, kanslisekreterare i Folkpartiet, statssekreterare i första Fälldin-regeringen 1976, arbetsmarknadsminister 1980, riksdagsman, Folkpartiets gruppledare. Landshövding i Värmland 1990-2002, riksmarskalk 2003-09.
Familj: Hustru Carin, tre barn, tio barnbarn.
Bor: Tills vidare i en flygel till Drottningholms slott. Sommarställe i Visnums-Kil.
Läser: Ofta flera böcker på gång samtidigt, ”jag är en snuttläsare”. Gärna Värmlandsförfattare. ”Den som berört mig mest är Göran Tunström, för att han är min generations författare”.
Lyssnar på: Gärna Errol Garner. ”Alltför få lyssnar på honom nuförtiden. Ingen har ett häng i vänsterhanden som han.”

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.