Möte med det vilda
Reportage | Reportage
Foto: Corbis

Möte med det vilda

Vill man uppleva våra vilda djur är det en god idé att följa med på en guidad tur med någon som vet hur man kommer nära. Vi följde med på vargsafari för att få höra vargarna yla i natten. Det blev en upplevelse man inte glömmer!

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-11-20

Vi är sex personer med olika ålder och bakgrund som ska ge oss ut och höra vargarna yla i skogarna runt Skinnskatteberg. En har fått resan i 70-årspresent av sin son, en annan i 50-årspresent av sin sambo. En ung fransyska har rest ensam upp till Sverige. Vargsafarin är höjdpunkten på hennes resa.
Vår guide Simon Green från Wild Sweden har varit ute på ett 50-tal sådana här turer tidigare. Han berättar att den här sommaren har vargarna av någon anledning blivit lite mer blyga.
Det är inte alltid de ylar och det är inte heller alltid de svarar när han försöker locka dem genom att yla själv. Han vet inte vad det beror på men hoppas förstås att vi ändå ska få höra dem. Det händer också att man får se en varg, men det är ovanligt och sker bara någon gång per säsong.
Förväntansfulla och trots allt hoppfulla tar vi plats i Simons minibuss och åker iväg till en vacker lägerplats intill en skogstjärn där vi slår upp våra tält inför natten. Man får låna både tält, liggunderlag och sovsäck.
Det enda man behöver ha med sig är kläder, ett par bra skor och hygienartiklar. Myggmedel är inte helt fel att packa ner…

Det här är definitivt efter varg och man ser tydligt att den har ätit blåbär.

Tälten är av det slag som fäller upp sig själva när man tar ut dem ur skyddet. Vips, så står det ett tält där! Inget trassel med tältsnören och långa pinnar. Liggunderlagen är uppblåsbara och vi får innerlakan till sovsäcken. Till och med en kudde, det här kan bli den bekvämaste tältnatten i mannaminne!
När tälten är uppe sätter vi oss på de robusta träbänkarna runt lägerelden för att höra Simon berätta lite mer om den skandinaviska vargen. Vet vi egentligen hur den ser ut? Mankhöjd? Någon gissar på 50 cm, någon annan på 60. Men Simon berättar att den faktiskt är så pass hög som 80 – 90 cm.
Efter ett tag åker vi väg för att leta efter spår, som tassavtryck och spillningar. Simon spanar noga medan han kör långsamt på de små skumpiga skogsvägarna. Vargarna bajsar lite här och var i reviret, men vägarna är ändå den plats de föredrar, berättar han. Till skillnad från hundar som gärna springer runt lite hur som helst tycker vargen om att springa rakt fram och på så sätt spara energi. Inga onödiga kringelikrokar. Särskilt stor chans att se spillning är det i korsningarna, där vargen vill visa för andra att reviret är upptaget.
I en korsning stannat Simon till, det ligger något mörkt på marken. Blåaktigt och lite tillplattat, troligen överkört av en bil. Simon tittar på det noga, petar lite med en pinne, men konstaterar att det nog är efter en räv eftersom det är så pass lite och inte luktar.
Så småningom blir det tvärstopp igen. Där, i ena kanten av grusvägen, ligger en rejäl spillning.
– Det här är definitivt efter varg och man ser tydligt att den har ätit blåbär, säger Simon och pekar på mörkblå partier i bajset.
I ena kanten ser man också pälsrester, som en kam av päls som sitter kvar. En varg äter gärna allt på sitt byte, även päls och benbitar som går igenom tarmsystemet utan att brytas ned.
– Det kan vara päls från älgkalv eller möjligen vildsvin, säger Simon.

Skandinavisk varg

Mankhöjd: 80-90 cm
Vikt: 35-55 kg
Livslängd: Upp till 12 år. En tik kan föda upp till tio valpar varje vår. Valparna stannar i flocken ett år.
Revir: Ett vargrevir är cirka 1 000 kvm stort. De bor i lyor när valparna föds, annars rör de sig fritt i sitt revir. Markerar det genom urin och spillning.
Äter: Framförallt älgkalvar. Även vildsvin och mindre djur som harar, gnagare, fåglar.
Status: I nuläget finns cirka 395 vargar i Sverige. I år uppgick licensjakten på varg på 28 stycken.

Dölj faktaruta

Åke, en av deltagarna i gruppen, är van jägare och tror inte att det är vildsvin. Pälsen är kort, det ser mer ut som älg tycker han.
Vilket är ganska troligt eftersom älgkalv är det som vargar äter mest. Varje år dödas ungefär 120 älgar per vargrevir. I snitt ingår cirka 4-10 vargar i en flock, ett föräldrapar med valpar. Rekordet för hur många valpar ett vargpar kan få ligger på 12 valpar här i Skandinavien, men 4-6 är vanligare. Ibland är en av fjolårsvalparna kvar en säsong till, ofta då en som hållit sig ganska diskret i flocken.
– Jag tror att det är fallet med den flock vi har här nu eftersom jag såg tre vuxna individer i våras, säger Simon.
Vi hittar även några tydliga tassavtryck på en lerig liten skogsväg. På ett ställe har Simon kletat ner en pinne som står nedstucken i mossan med ett doftämne som vargarna gillar. På ett träd intill har han installerat en webbkamera för att om möjligt fånga dem på bild. Han kollar sin dator, men just idag har ingenting fastnat.
På ett annat ställe vi passerar har Länsstyrelsen satt upp en kamera. Allt för att ha koll på vargarna, se hur många de är och hur de rör sig.

 Ni kanske kommer att vara så tysta som ni aldrig tidigare varit.

Vargens status i Sverige har skiftat kraftigt genom åren. Efter istiden vandrade den in i Skandinavien, med andra ord har de funnits här lika länge som vi människor. Men väldigt länge har vargen också setts som människans fiende. På 1200-talet fanns bestämmelser i de svenska landskapslagarna om vargjakt. Alla var tvungna att delta i drevkedjorna, gjorde man inte det kunde man få böter.
Trots jakten tror man att det fanns tusentals vargar i Sverige på 1700-talet. Många familjer med boskap drabbades hårt av deras framfart och när så incidenten i Gysinge hände 1821, då en enda varg dödade nio barn och skadade flera andra, beslutades att man skulle försöka utrota den. Tusentals vargar dödades och den pressades allt längre norrut. I slutet av 1960-talet var vargen i princip utrotad i Sverige, för att sedan komma tillbaka på 80-talet då ett par vargar vandrade hit från Ryssland och Finland.
– Naturvårdsverket anser att det ska vara minst 300 vargar i beståndet för att populationen ska överleva långsiktigt, berättar Simon. Idag tror man att det finns 395 vargar i landet, så det kommer att bli licensjakt i år.
Bara ordet varg väcker mycket känslor och debatten går fortfarande het om vargens rätt att få finnas i våra skogar. Jägarna är emot, många med tamdjur också. Medan andra tycker att det är självklart att vi ska bevara våra vilda rovdjur.
Efter att ha sett både tassavtryck och spillning åker vi tillbaka till lägret där Simon dukar fram en god middag vid lägerelden. Lokalproducerad lammkorv och en god gryta gjord på grönkål och svamp. Vi pratar om hur resten av kvällen ska bli. Vi har ju fortfarande det viktigaste framför oss.
– Ta på er varma kläder och tänk på att skydda er från myggen, säger Simon. Jag har hopfällbara pallar att låna ut om nån vill ha. Vi kommer att sitta still länge.
Mörkret börjar falla och vi åker iväg. Simon ger stränga order om att när vi kliver ur bilen är det tystnad som gäller.
– Ni kanske kommer att vara så tysta som ni aldrig tidigare varit. Dra inte i några dragkedjor eller kardborrband, om ni måste hosta eller nysa, gör det djupt ner i armvecket. Och jag menar djupt, betonar han.

Vi stannar och kliver ur bilen. Traskar under tystnad genom ris och snår fram till ett ställe där det är ganska öppet. Vi slår oss ner, någon sjunker ner direkt på marken, några andra sätter sig så tyst de kan på pallarna Simon lånat ut. Vi har också fått låna varsin kikare att spana med.
Minuterna tickar på, en efter en tänds stjärnorna på himlen. Mörkret blir allt tjockare och det råder kompakt tystnad. Ibland kurrar någons mage, ibland inar myggorna. Annars tystnad.
Till slut är det så mörkt att vi knappt ser varandra längre. Simon reser sig upp, böjer sig långsamt framåt och drar in mycket luft i lungorna. Sedan reser han sig långsamt och ger ifrån sig ett vemodigt och utdraget yl. Det låter faktiskt väldigt likt ett riktigt vargyl. Men när tonerna av det dör ut är det återigen kompakt tystnad.

Stäng inga dörrar, ta inte med er nåt, kliv bara ut och stå där helt tysta.

Simon kommer fram och viskar: ”Hörde ni?” Alla utom den unga fransyskan skakar på huvudet. Hon har också hört något, långt borta.
Simon vinkar att vi ska ta oss tillbaka ner till bilen och försöka åka till ett annat ställe, därifrån ljudet kom.
Vi skumpar iväg, nu är det beckmörkt ute. Himlen är stjärnklar ovanför granarnas mörka toppar.
Lite stel och frusen känner man sig, men vi vill inte ge upp. Nu när vi väntat så länge vill vi höra vargarna yla!
Simon säger att vi nu är på väg till en plats där vi förhoppningsvis kan höra vargarna på lite närmare håll. Han ber oss att öppna dörrarna till minibussen i farten och sedan, när han stannat, snabbt kliva ur och ställa oss alldeles stilla några meter från bussen.
– Stäng inga dörrar, ta inte med er nåt, kliv bara ut och stå där helt tysta. Nu kan ni öppna!
Vi drar upp dörrarna på båda sidor, kliver snabbt ur. Tar ett par steg och ställer oss helt tysta. Det prasslar lite i det höga gräset i vägkanten. Efter någon minut tar Simon sats igen, böjer sig fram, reser sig långsamt och ut kommer ett högt och långdraget yl. Tyst igen. Men sen! Efter bara några sekunder hörs först ett yl, sen ett till! En hel flock svarar där i skogen! Man kan urskilja ett par vuxna vargyl ackompanjerade av valparnas lite mer exalterade och inte lika utdragna ylande. Vi står där helt stilla, i mörkret under stjärnhimlen och bara tar in det som just händer.

Sedan är det över, tystnaden lägger sig igen. Man vill inte att det ska ta slut. Vi tittar på varandra, någon småskrattar lite, det är svårt att hålla alla känslor inne just nu.
– Wow, säger Simon när vi tagit plats inne i bussen igen. Det här var faktiskt en av mina topp 5 måste jag säga. De var så nära, jag tror de var bara 150 meter in i skogen. Och hela flocken svarade!
Trots att klockan nu är mitt i natten är det ingen som känner sig trött. Vi hade gärna hört dem en gång till men Simon säger att det är högst ovanligt att de svarar två gånger.
En gång fick vi i alla fall höra dem. Det glömmer vi inte. Och strax efteråt såg vi en stjärna falla.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-11-20
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.
#9
senioren-nr-9
Ur senaste Senioren
  • Porträtt: Kjell Bergqvist står upp för sig själv- och andra
  • Många vägar till nya vänner
  • Kommunen svek -SPF Seniorerna ryckte ut

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas