Chrisina Gustavson: Skriv, bara skriv!

Sju kriminalromaner, tre romaner och sex fackböcker har hon skrivit. Dessutom inspirerar Christina Gustavson andra att börja skriva.

Christina Gustavson älskade sitt jobb som rättspsykiater och var inte redo att gå i pension trots att det, enligt normen, var dags. Intresset för lag och rätt väcktes tidigt av Christinas farfar som var landsfiskal. I sitt yrke utredde hon bland annat om misstänkta gärningsmän borde dömas till vård eller fängelse.
– Jag har alltid älskat att få krypa in i huvudet på patienten och försöka förstå vad som fick just den personen att begå brott. Vet man inte varför så vet man heller inte vilken behandling som kan vara lämplig.

Ville inte sluta jobba

När pensionsåldern närmade sig hade Christina inte en tanke på att sluta jobba.
– Eftersom man inte fick vara anställd vid landstinget efter 67 började jag göra inhopp på konsultbasis.
Däremellan jobbade hon som biståndsarbetare i olika länder i Afrika.

Satsade på författardrömmen

– Ett fritt pensionärsliv är inget för mig. Jag behöver rutiner och meningsfulla uppdrag, fastslår Christina men konstaterar också att pressen på en rättspsykiater är hög. Minsta misstag kan vara ödesdigert och till slut valde hon att istället satsa helhjärtat på sin författardröm. Hon hade tidigare kommit ut med tre fackböcker om psykisk ohälsa. Nu när tiden fanns visste hon precis vad hon ville skriva – deckare.
(Vill du också skriva? Christina Gustavson är skrivlärare och en av inspiratörerna under Seniorens skrivdagar 18-20 november.) 

”Inte trovärdig”

– Jag fascineras av vad som kan få en människa att gå över gränsen. Det avspeglar sig förstås i mina karaktärer.
När Christina fick sin första refusering av ett förlag visste hon inte om hon skulle skratta eller gråta.
– De tyckte att jag skrev bra men att psykopaten i manuset inte kändes trovärdig. Jag berättade aldrig för dem att jag skrivit en doktorsavhandling om psykopaters beteende …

Hur svårt kan det vara?

Eftersom tålamod inte är Christinas paradgren vände hon sig till en bokutgivare som mot betalning skulle trycka hennes bok. Men hon blev besviken på resultatet och avbröt samarbetet.
– Istället bestämde jag mig för att ge ut boken själv. Så jag startade ett eget förlag. Jag menar, hur svårt kan det vara?
Christina läste på, gick kurser och var aktiv i Facebookgrupper för författare och egenutgivare. Hon minns tydligt dagen då lådorna med böcker levererades till hennes förstukvist.

Kontaktades av förlag

– Det var en mäktig känsla att hålla min första deckare i handen. Det porlade i kroppen som en champagneberusning och den yran höll i sig i flera veckor!
Sedan dess har hon hunnit skriva ytterligare sex deckare, tre romaner och tre nya fackböcker. För två år sedan kontaktades hon av bokförlaget Lind & Co. De ville att hon skulle skriva en ljudboksserie till dem och Christina antog utmaningen.
– De ville ha en ung huvudperson i småstadsmiljö. Så jag förlade handlingen till Tranemo där jag är uppväxt.

Taggad till tusen

Hennes deckare är skrivna i ett högt tempo och innehåller en hel del våldsamheter.
– Min avsikt har egentligen aldrig varit att skriva otäckt men jag är nog miljöskadad av jobbet.
Varje skrivdag är hon uppe med tuppen.
– Jag klär mig, kammar håret och gör mig i ordning. Sedan ”går jag till jobbet” och är taggad till tusen!

Mer än heltid

Klockan sex börjar första skrivpasset, nio är det fikapaus och sedan är det skrivtid fram till lunchen vid tolv. Eftermiddagspasset brukar vara fem, sex timmar, så i praktiken jobbar Christina mer än heltid. Men att sitta vid datorn så länge är inte fysiskt möjligt. På grund av en reumatisk sjukdom och skador efter tre olyckor, sätter kroppen stopp.

Olycksdrabbad

– Jag fick höftproteser i 50-årsåldern och de fungerar fantastiskt bra. Tyvärr har jag varit lite olycksdrabbad också, säger Christina och berättar hur hon blev överfallen i en korridor på jobbet av en psykotisk patient.
– Han kunde jujutsu och kastade mig flera meter så att jag slog i skallen och bröt armen. Efteråt förklarade han att han hade räddat mig från ett dreglande monster.

Satt i rullstol

Några år senare blev Christina avslängd från en hästrygg och bröt bäckenbenet. Och 2013 inträffade en allvarlig olycka under ett biståndsuppdrag i Ghana.
– Jag fick en knuff av en okänd person och ramlade så illa att jag slog ryggen i en trottoarkant. Jag fick tre kotfrakturer och slet av nerver till vänster ben. Jag satt i rullstol i två år innan jag lyckades träna upp mig så att jag kunde börja gå med kryckor.

Anpassat skrivplatsen

Att skadorna skulle hindra henne från att skriva fanns inte på kartan. Istället har Christina anpassat skrivplatserna efter sina behov.
När hon påbörjar ett manus skriver hon en synopsis på ungefär en sida där handlingen skissas upp i grova drag.
– Men när jag skriver får berättelsen liv och tar nästan alltid andra vägar än de jag hade tänkt ut från början.

Bygger inspelningsstudio

Christina har också börjat ge ut andra författare på sitt förlag. Framöver vill hon ge fler äldre författare chansen och hon planerar att testa ljudboksmarknaden. Just nu är hon i full färd med att bygga en inspelningsstudio i en del av kontoret.
– Jag är lika nyfiken på livet nu som när jag var ung. Så jag kör på så länge jag orkar. Och det blir förhoppningsvis ett bra tag till.

Text Jeanette Bergenstav Foto Patrik Bergenstav

Kommentera