I den här krönikan skriver Bodil Jönsson om döstädning. Om du vill göra det eller har gjort det och trivs med det är det förstås ok. Men det finns fördelar med att överlåta döstädningen till de efterlevande, menar Bodil Jönsson. Läs krönikan nedan.
Det låter så omtänksamt och ordentligt, det där med döstädning. Kanske går du just nu omkring med känslan att ”jag borde faktiskt ta fatt på detta nu, jag borde ha börjat för flera år sedan, snart kan det vara för sent, jag måste sköta mig medan tid är, mina efterlevande ska inte behöva få besvär i onödan…”
Ja, dygden verkar så oantastlig. Inte kan det väl vara något fel på den?! Jo, som jag ser det kan det faktiskt vara just det. Därför ägnar jag hela min krönika den här gången åt att försöka peta bort döstädningsglorian.
Som förresten inte är något urgammalt fenomen – döstädning hamnade på nyordslistan först år 2017.
Om du döstädar just nu eller kanske redan har gjort det och trivs med det och med döstädningens effekter så är det förstås ok. De flesta av oss tycker ju om att ha något så när rimlig ordning på tingen runt omkring och en lättversion av döstädning kan säkert bidra till just en sådan.
Men du kan få samma effekt genom att inte skaffa så mycket nytt. Nyinköp kostar inte bara i pengar räknat. De rubbar också ordningen mellan tingen vilket i sin tur påverkar både tankar och rutiner.
Motsvarande vilsenhet kan faktiskt uppkomma som en följd av döstädning och alla dess hej-och-hå-ambitioner. När vi systematiskt börjar ta bort saker som vi sparat på länge och som fortfarande betyder något för oss gör vi det visserligen av välvilja och respekt mot nästa generation.
Men är det verkligen ok att göra så mot sig själv? Får man lov att hux flux köra över den inspiration som sakerna ifråga brukar framkalla? Är det rimligt att bortse från det minnesstöd de ger, de rutiner de påminner en om och den tillvaroväv de är en del av?
Kanske kommer man att leva länge än. Vill man då verkligen förmena sitt framtida jag all den glädje och trygghet som det döstädnings-slängda kunde ha bidragit till? Döstädning är faktiskt ingen småfjuttig förändring av en människas liv. Själv har jag gott om saker här hemma som såvitt jag vet inte betyder något särskilt för någon annan än mig själv. Ändå vill jag ha kvar dem. För det sinnligas skull – för att jag tycker om att titta på dem, känna på dem, lukta på dem.
Och för att de så tydligt vittnar om tidens gång. Och för att de hjälper mig att samtidigt minnas det förflutna, uppleva det nuvarande och drömma om det kommande. Också saker kan bidra till det existentiella.
När våra efterlevande står där och ska rensa upp efter oss tror jag inte det blir så svårt för dem att utföra sitt uppdrag. Åtminstone inte rent praktiskt. Det blir ungefär som en vanlig flyttstädning: somligt vill de ha kvar, somligt kan återvinnas, annat kan säljas eller kastas. Då och då kommer någon att stanna upp inför en sak som hen känner att ”denna bara vill ärvas”. Så synd då om just den saken hade försvunnit i en förtida döstädning.
Summerat: var sak har sin tid. Det behöver faktiskt inte vara fel att överlåta döstädningen till de efterlevande. Båda parter kan faktiskt vinna på det. Så låt därför inte själva normen om döstädning skymma insikten att den kan få en underminerande effekt på decennier av liv!
BODIL JÖNSSON är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
