Redaktionen | Tankar om acceptans

Nu är det jag som ska bestämma

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-03-15

Min mamma var inte särskilt sträng mot oss barn när vi var små, vad jag minns. Men hennes ord var ändå lag för mig. Sa hon att man inte fick ta mer vatten än upp till mitten på badkaret när man badade, så höll jag mig nedanför den gränsen. Jag gick inte in med skorna heller, och vi syskon tackade alltid för maten. Mammas ord vägde tungt.

Idag är det jag som säger till mamma att hon ”kanske ska gå på toaletten innan vi går ut” eller att ”det nog är dags att gå och lägga sig nu”, och såna saker. Jag tycker fortfarande att det är svårt och känns obekvämt på alla sätt och vis. Man vill inte kränka, men ändå vill jag ju faktiskt att hon går på toaletten innan vi går ut. Ibland försöker jag lirka mig runt det, som man gjorde med barnen när de var små. ”Jag ska nog passa på att gå på toaletten innan vi går, ska inte du också det?”

Ibland längtar jag så ofantligt mycket tillbaka till när det var hon som blåste i mina strumpor

För ett tag sedan var jag på Stora Anhörigdagen, som Silviasystrarna anordnade. De sa så mycket kloka saker, både stort och smått. Hur man kan underlätta för den demenssjuke genom små saker som att lämna badrumsdörren på glänt med ljuset tänt för att de ska hitta dit, och sätta upp färgad tejp runt strömbrytaren så att den blir lättare att se. ”Det svåra blir lite lättare med kunskap”, som stiftelsen Silviasystrarnas rektor Wilhelmina Hoffman sa. Och det är ju sant förstås.

Sedan pratade de också om det här med att acceptera. Den berömda acceptansen, som alla psykologer alltid pratar om. Man måste ”acceptera” att det är så här livet ser ut nu. Inte kämpa emot, inte fastna i önsketänkande. Acceptera för att kunna göra det bästa av situationen. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, ibland blir det annorlunda, men det finns där ändå.

Visst är det så, det förstår jag, med mitt förnuft. Jag måste acceptera att det är så här nu, att det numera är jag som påminner mamma om att gå på toaletten, att det är jag som blåser varm luft i hennes strumpor innan jag drar på henne dem, inte tvärtom.

Men ibland längtar jag så ofantligt mycket tillbaka till när det var hon som blåste i mina strumpor.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-03-15
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom familjerätt, pensioner & skatter, medicin samt sex & relationer.
experten@senioren.se