Vi behöver lite hopp!
Krönikor | Annika Hagström

Vi behöver lite hopp!

En tidig morgon vaknar jag av en välbekant melodi i radion. Som vanligt har den stått på hela natten. Det är en psalm. En barnkör sjunger Din klara sol går åter opp och jag blir med ens klarvaken. Sången förflyttar mig tillbaka till söndagsskolan i S:t Ansgars kapell i Solna och jag känner hur ett stråk av glädje tar plats i mitt sorgsna sinne. Pandemin till trots. Läs Annika Hagströms krönika om att vi behöver känna lite mer hopp.

Tidningen Senioren
Publicerad 2022-01-14

Men när jag slår upp tidningen är de dystra profetiorna tillbaka. Min morgontidning är som en domedagspredikan. Under den tid som pandemin härjat på vårt klot har mycket förändrats. Nya tankesätt har slagit rot i våra sinnen, synliga och osynliga murar har byggts upp mellan länder och folkslag, forna vänner har blivit fiender.
Ni som invänder mot detta dystra resonemang kan sätta på radion eller teven och lyssna på hur våra politiker uttrycker sig. Häromdagen hörde jag inrikesministern tala om människor som flytt undan krig som ”volymer” som måste stoppas vid våra gränser. Sverige har tagit emot alltför många flyktingar, sa han. Nu måste vi sätta stopp.

FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, alla människors lika värde, verkar vara tomma fraser idag. Eller så låtsas vi att de gäller, bara inte just nu när världen är så orolig. Och inte hos oss. Jag kan inte låta bli att lyssna på nyhetssändningarna fast de nästan alltid gör mig nedstämd. Krig och elände parat med rapporter om gängkriminalitet.
Jag vet att jag låter som en gnällig gammal moster när jag skriver det här. Som om jag som journalist inte visste att det är det negativa som säljer. Det anses också ha större sanningsanseende, så har det alltid varit.
Jag har själv suttit på en stor tidnings redaktion och tagit emot samtal från läsare som hävdat att tidningen bara skriver om elände. Ge oss några glada nyheter, har de ropat. Och jag flyttade luren lite längre bort från örat. Men nu – när jag är precis lika gammal som de där gnälliga läsarna – nu först förstår jag vad de menade. Utan hopp finns ingen glädje. Man stänger av och kryper tillbaka ner i sänghalmen. Nu är jag ju en gång för alla en sådan som inte kan stänga av radion eller teven. I värsta fall lyssnar jag dygnet runt. Rädd att missa något.

Min morgontidning är som en domedagspredikan.

Men det finns en stor risk att man börjar polemisera med nyheterna när man lyssnar dag och natt. Jag vrider mig som en ål i en bur när jag hör en politiker eller myndighetschef för hundrafemtioelfte gången säga ordet ”säkerställa”. Vi ska säkerställa välfärden hör jag. Säkerställa alla människors lika rätt, säkerställa ett tryggt samhälle…
Är det inte det ni har lovat de senaste decennierna, svarar jag från sänghalmen. Säger du säkerställa en gång till stänger jag av radion. Kanske.
Språket förändras – det har det alltid gjort och det är självklart att den äldre generationen som jag onekligen tillhör har ett annat sätt att tala än den yngre.
Och när jag tänker på saken skulle den unga generationen antagligen inte förstå ett skvatt av vad jag menade med uttryck som ”helt tom i bollen”, eller ”lite bakom flötet”. Eller när min syster säger att någon är helt puckad, och självklart fattar vi vad som menas med en korkskalle. Som ni hör, man blir lite ”tappad bakom en vagn” av isolering och ensamhet.

Livet är fyllt av små och stora glädjeämnen.

Men trots mörkret och ensamma kvällar med nyheterna som enda sällskap finns ett ljus i mörkret. Livet är fyllt av små och stora glädjeämnen.
Som i går. Det kom en hälsning från mitt barnbarn i Japan till min telefon. Han fyller 11 år på julafton. Rena Jesusbarnet. I min telefon dök det upp bilder där han satt och packade upp gåvorna jag skickat från Sverige: Knäckebröd, gula ärter, geléhallon, sega bilar och polkagrisar. Kanske hinner jag skicka ett paket till före julafton. Det är så roligt att se honom hitta hemligheter bland paketen. Hemlisar som bara han och jag har nyckeln till.
Jag tar en påtår och ser genom fönstret att solen tittar fram bakom molnen. Det kan bli en fin idag. Trots allt.

Annika Hagström

Tidningen Senioren
Publicerad 2022-01-14

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2022 Senioren - När insidan räknas