Vad är en framgång för SPF Seniorerna? Eller för den delen PRO, eller någon annan intressepolitisk organisation som försöker påverka de politiska partierna att ta för medlemmarna bra politiska beslut?
En granskning av den snart avslutade mandatperioden för SPF Seniorerna visar inte på särskilt tydliga politiska framgångar.
Som granskningen här intill visar så finns dem. Men man hade velat att de skulle vara fler och framför allt större.
När Socialdemokraterna fick bilda regeringen trodde de flesta att de tydliga löftena inför valet om att pensionärsskatten ska bort ganska snabbt skulle infrias. Men hittills har det bara blivit två mindre sänkningar.
Vilka friheter hade politikerna tagit sig om inte organisationer som SPF Seniorerna och PRO hade funnits?
Tvärtom räknar Sverige allt fler fattigpensionärer. Regeringen har tillsatt en utredning som ska tala om hur garantipensionerna ska kunna höjas, men de förslagen lämnar inte kanslihuset förrän i början av 2018. De ska förankras med allianspartierna i Pensionsgruppen och sedan tröskas igenom riksdagen.
Gamla, fattiga pensionärer, främst kvinnor, tvingas vänta medan den feministiska regeringens kvarnar mal.
Kontanthanteringens erodering visar samma mönster. De som drabbas hårdast är de äldsta, men utredning följs av utredning och de skarpa förslagen som kan ge trygghet lyser som hägringar i en avlägsen framtid.
Vården och omsorgen om de sjukaste äldre är ett tredje område där det inte går att hävda att SPF Seniorerna, trots hårt arbete, har vunnit konkreta, mätbara framgångar åt sina medlemmar. Följaktligen inte PRO heller. Det kommunala självstyrets cementerade grundval för det svenska samhällssystemet uppvisar oinskränkt hegemoni, fortfarande, trots alla bakslag i att hålla samman vården och omsorgen för de sköraste, mest utsatta, allra röstsvagaste. Priset för självstyret, den ojämlika vårdens och omsorgens land, får hela folket betala.
Men är utebliven framgång samma sak som ett misslyckande? Frågan går inte att besvara, eftersom ingen har någon sådan kristallkula. Man kan bara undra vilka friheter politikerna hade tagit sig gentemot de äldsta och svagaste i vårt samhälle om inte organisationer som SPF Seniorerna och PRO hade funnits. Inte av ondo, politiker vill väl utifrån sin övertygelse, men de vill naturligt nog ha makt och då väger opinionens vindar plötsligt tyngre än att lyhört lyssna till de röstsvaga. Mänskligt, men bistert för de som drabbas av uteblivna politiska insatser.
Svaga pensioner, ett bankvälde som stryper kontanter, Statens Järnvägar som straffar IT-ovana seniorer, och en äldrevård som inte ges de förutsättningar som behövs för att rejält höja kvaliteten…
Det känns som att SPF Seniorerna behövs mer än någonsin.
