Björn Eriksson – En svår Björn att fälla
Omvärld & ekonomi | Porträtt
Björn Eriksson. Foto: Hans Alm

Björn Eriksson – En svår Björn att fälla

Han har varit rikspolischef och landshövding, fått medalj av kungen och blivit hedersdoktor. Och Björn Eriksson har inga planer på att dra sig tillbaka. - Att inte ta tillvara på seniorernas arbetskraft är hål i huvudet.

Jan Arleij
Publicerad 2016-03-14

På långt håll hörs hur Björn Eriksson med glada hejanden och uppmuntrande tillrop kryssar fram mellan medarbetarna i det öppna ljusa kontorslandskapet i Riksidrottsförbundets sprillans nya lokaler vid Skanstull i Stockholm.
– Hej på dej! hälsar han både rappt och närvarande och sveper in i det lilla mötesrummet där intervjun ska äga rum.
Jag och fotografen följer efter in i rummet med fönster ut mot ett för dagen gnistrande vintrigt, solstrålande Södermalm.
–Jag gör som alla poliser och sätter mig med ryggen mot fönstret för det betyder att den man förhör får solen i ögonen … Taktiskt överläge alltså! säger mannen med åtta år som rikspolischef på sin cv.
Det låter roligt, som om han fortfarande läser Seriemagasinet. Vi måste skratta alla tre. Björn Eriksson skrattar högst.
Men nej, det är inte någon agentroman som ligger hemma på nattduksbordet i villan i Bromma svarar denne inflytelserike och energiske senior. Det är Churchills memoarer.

Ni läsare gillar Björn Eriksson. Men han fick rejält med smörj av 103-åriga Dagny i denna tidnings tävling om utmärkelsen Årets Senior 2015.
– När jag såg att hon var med förstod jag direkt att jag var chanslös. Men jag deppar inte, jag kan ju vara med och tävla i minst 30 år till, säger Björn Eriksson och skrattar gott åt visionen.
Inom den tidsrymden skulle den nyblivne 70-åringen troligen också kunna erhålla ordförandeklubban i vilken seniororganisation som helst.
– Visst kan jag tänka mig att leda en sådan. Faktum är att jag tidigare har blivit tillfrågad om att släppa mitt namn till en valberedning. Men jag tyckte det var för tidigt, säger han.

Tre områden där hotbilden växer

Istället efterträdde han Karin Mattsson som Riksidrottsförbundets ordförande. I maj har han suttit sitt första år. Matchfixning, dopning och våld på arenorna står högt, på agendan.
– Det är tre områden där hotbilden växer. Där stora pengar kommer in där flockas också flugorna.
Typiskt kanske att just en gammal rikspolischef fått jobbet att värna riksidrottens värdegrund.
– Visst kan det vara så att man tyckte att Eriksson passar in just nu. – Men jag vill ju gärna tro att mitt genuina idrottsintresse och mina tio år som ordförande för skidskyttet också har spelat in.

Jag känner helt enkelt inte för att leva efter en måttstock där alla accepterar en.

Grundkänslan för idrotten fick han under uppväxten i Solna. Bor man ett stenkast från Råsunda präglas man naturligt på det svartgula ”Gnaget”.
– Ja, jag är ur-AIK-are! slår han fast, och berättar hur det gick till att följa hemmamatcherna på 1950-talet – när man inte hade fickpengar ens till ståplats.
– Vi gick upp på Skytteholmsberget. Därifrån såg man halva plan. För att följa spelet på den andra planhalvan gick du på jublet.
– Sen när du fick lite mer stålar gick du in på ståplats. Tio minuter in på matchen, kollade man var patrullerande polis befann sig, och när han var längst bort smet man över till sittplats.
Han ler milt åt minnet:
– Det var som vuxen jag insåg att det där var en väldigt, väldigt snäll polis. En typisk kvarterspolis!
Björn Erikssons mobiltelefon ringer. Han måste svara, säger han. Det är hustrun, Helena.
Pannan på landstället i Ydre i Östergötland tycks svika i vinterkylan.
Björn Eriksson instruerar och coachar en stund, innan han lägger på.

En blandning av naivitet och cynism

– Var var jag? frågar han och lutar sig fram över bordet.
– Du sa att du brukade lura polisen…
Han tar omedelbart upp tråden.
– Just det, ja men 50-talet var en annan tid. På gott och ont. Alltså, jag tror faktiskt att det finns mycket som har blivit bättre. Det faktum att så kallade affärer numera briserar i medierna betyder att de kommer upp till ytan. Det gjorde de inte förr.
Så vad tänker du om skandalen i Kommunal, och lägenheten till utrikesministern?
– En blandning av naivitet och cynism. Jag tror att man inser att utrymmet för personligt godtycke avtar alltmer samtidigt som frestelserna ökar.
Har Riksidrottsförbundet och andra organisationer anledning att reflektera för egen del?
– Man funderar nog ganska mycket på sådana här frågor, svarar Björn Eriksson som kan spåra cynism och naivitet på flera områden i det svenska samhällslivet. Ett av de mest flagranta exemplen hittar han i bankernas ställning och beteende.
Och för ett år sedan samlade han ett tiotal organisationer, bland dem SPF Seniorerna, till ett så kallat kontantuppror mot bankernas stegvisa utfasning av kontanter som betalningsmedel.
Men vad fick dig att gå igång på just detta?
– Tre saker, du får välja vilket du tar med, säger Björn Eriksson ivrigt.
– Det var när jag stod framför bankomaten i Kisa och fick beskedet att jag inte längre kunde ta ut fem tusen utan bara tusen och att jag för övrigt kunde gå till detaljhandeln och försöka få ut mer där. Jamen, då undrade jag vad i helvete det där gick ut på. Sen …
Telefonen ringer på nytt. Helena igen. Hon undrar vad hon egentligen ska säga till reparatörerna av pannan. Björn låter inte det minsta stressad trots att han sitter i intervju. ”Okej älskling, lycka till, puss.”

Då kände jag att måttet var rågat

– Var var jag? frågar Björn på nytt och kastar en sökande örnblick ut i rummet.
– Kontant…
– Ja, just det, jo, det andra var när jag avvecklade mitt postgiro och skulle hämta ut de 138 kronor som var kvar på kontot. Då svarar banken ungefär att ´ja, vi har ett kontor i Bandhagen och ett annat i nån annan förort så dit kan du åka och hämta pengarna´. Jag blev så förbannad att…
Björn Eriksson liksom hejdar sig, skrattar uppgivet åt att det gamla minnet fortfarande kan göra honom upprörd.
Det tredje tillflödet av vad han kallar ”helig vrede”:
– Jag kom att lyssna på en lång diskussion då ett antal idrottsledare bekymrat försökte komma på hur man bäst skulle ta hand om kontanterna från knattefotbollen eftersom bankerna inte ville ta emot. De enades om att det måste bli i en plastpåse i mikrovågsugnen i föreningslokalen. Då kände jag att måttet var rågat.
Att bankerna får härja så här med vanligt folk anser Björn Eriksson, själv bankman i ett av sina första jobb och utbildad på Handelshögskolan, är ett typiskt uttryck för svensk naivitet.
– Likadant med privatiseringarna inom välfärden. De har genomförts så klumpigt. Man har inte ställt krav och inte vetat hur man ska följa upp. Därmed har profitintresse och annat gjort att man bara rusat åstad. Vi ser samma elände inom tåg och infrastruktur.
Den svenska politikens naivitet kan bero på politikernas beskaffenhet, resonerar Björn Eriksson:
– Den gamla tidens politiker kom ofta från näringsliv och offentlig verksamhet. De hade jobbat där ute. De kom in med en annan livserfarenhet.
Att partierna dessutom vägrar nominera och därmed utestänger seniorer från att ta plats i riksdagen ”förefaller vara ett hål i huvudet”, säger han. Sverige och Albanien är Europas mest åldersdiskriminerande länder.
– Att regeringen också höjer skatten på äldre arbetskraft är ett uttryck för det. Man säger att äldre ska jobba och att man behöver få in skattepengar men åtgärden leder ju till raka motsatsen.

En slags planerad övergång

Innan attityden vänder ser sig Björn Eriksson gärna som förebild. Han njuter av att vara senior i arbetslivet.
– Man väljer att göra det som är kul! Jag fattar inte så många sekundoperativa beslut som jag gjorde som rikspolischef men jag förmedlar kunskap.
Han säger att han ”ska försöka” skala ner, men för en gångs skull låter han inte helt övertygande.
– Jag hoppas kunna genomföra en slags planerad övergång nu när man äntligen har fått barnbarn.
Har du någon fritid alls?
– Frågar du mig så är svaret ja, men hustrun och barnen skulle nog säga nej.

Björn Gustaf Eriksson

Född: 7 december 1945. Pappa ekonomichef, mamma rektors-sekreterare
Familj: Hustrun Helena, döttrarna Charlotta, 38 och Gabriella, 32, tre barnbarn
Favoritmat: Ärtsoppa och pannkakor. »Jag lägger ofta arbetsluncher på ställen där jag kan få det.«
Gör gärna på fritiden: Tysta skogspromenader med golden retrievern Elsa vid landstället i Östergötland
Lyssnar helst på: Opera förstås, eftersom Helena är operasångerska!
Aktuell som: Ledare för »kontantupproret« (se även sid 82), ordförande i Riksidrottsförbundet

Två röster
Lena Adelsohn-Liljeroth, kultur- och idrottsminister (M) 2006 – 2014:
– Vi träffades på landshövdingemiddagar och jag hade honom som bordskavaljer ett par gånger. Det finns hur mycket som helst man kan prata med Björn om. Han är extremt allmänbildad, kulturintresserad och kombinerar tydliga åsikter med uppriktighet. Det var aldrig en död stund kan jag säga. Precis lagom fräck och befriande humor.
– Björn tycker också om att prata med kvinnor. Det finns många män som under en lång middag mest talar om sig själva, och egentligen inte ställer en enda fråga. Sån är inte Björn. Han är genuint intresserad.

Lars Stjernkvist, kommunalråd i Norrköping (S):
– Jag lärde känna Björn när han var landshövding i Östergötland. Förresten, han var snarare Björn Eriksson och det är just det som är speciellt med honom; han är en personlighet med ett engagemang och en kunskap, som gör honom intressant oavsett titel.
– Han inviger en nyrenoverad hembygdsgård långt ute i skogen med samma patos som han provocerar höjdare på en internationell kongress. Lojal och drivande på en och samma gång. Kort sagt, Björn är en passionerad byråkrat.

Dölj faktaruta

Björn Erikssons flit och karriär som oförvitlig om än frispråkig tjänsteman i statens tjänst har belönats av kungen med medalj och av Linköpings universitet med hedersdoktorat.
Tidningsklipp ger bilden av en tullchef och polischef som lyft sina organisationers anseende och en landshövding som satt Östergötland på kartan. Men frispråkigheten har två sidor.
– Det finns en prislapp för uppriktighet i Sverige. I stället belönar vi konformism. En del säger att jag har ett närmast narkotiskt beroende av uppmärksamhet.
– Men jag finner mig i kritiken. Jag känner helt enkelt inte för att leva efter en måttstock där alla accepterar en.
Världens rikspolischefer gillade uppenbarligen Björn Erikssons stil och valde honom 1994 till ordförande för Interpol, en av världens absolut största organisationer.
– Det är jag verkligen stolt över, men det är typiskt nog en merit som ofta inte hålls så högt här i Sverige.

Tillhör spelets regler att inte prata om sånt

Men priset, då? När har karriären kostat på? Svaren tycks sitta ganska långt inne. Björn Eriksson verkar ha uppriktigt svårt att komma på något sådant pris. Men, jo… Visst var det befriande att lämna jobbet som rikspolischef.
– Det var en tid med många hot som förstås inte var kul för familjen. Det tillhör spelets regler att inte prata om sånt, men så här tjugo år efteråt kan man väl kosta på sig att medge att det var väldigt jobbigt att vara utsatt.
Han försitter inte chansen att se även detta från det humoristiska hållet.
Dottern fick sin första kyss under överinseende av en livvakt från säkerhetspolisen. Det kommer hon nog aldrig att förlåta mig …
Björn Eriksson hymlar inte med ett dåligt samvete över hur frånvarande han faktiskt var under barnens första år.
– Den tid jag var pappaledig var utomordentligt begränsad om jag uttrycker mig försiktigt. Ändå är jag tudelad, för när jag pratar med barnen så säger de att de inte upplever det som negativt.
Telefonen ringer ännu en gång. Nu är det inte Helena, utan äldsta dottern Charlotta.

Text: Jan Arleij
Foto: Hans Alm

Jan Arleij
Publicerad 2016-03-14
senioren-nr-2
Artikeln är hämtad ur magasinet Senioren nummer 2 / 2016. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Senioren och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom familjerätt, pensioner & skatter, medicin samt sex & relationer.
experten@senioren.se